jamen det ska ju alltid vara NÅT som skaver. och spoiler: det här är mest löjligheter som andra människor förmodligen bara skulle rycka på axlarna åt, eller ens bry sig så lite att det var mödan värt att rycka på axlarna. tror jag, inbillar jag mig.
jamen allt är bra. jag är i land med det mesta av årets arbetsuppgifter nu faktiskt, och det mesta har varit bra. jag och mr S blev sams efter vårt löjliga världskrigsgräl om egentligen ingenting. men nu är det två grejer med min chef som ligger och gnager lite. min chef är jättebra, väldigt schysst på alla sätt. kanske är det därför som hans kritik svider? först var det en grej som jag ville driva på ett visst sätt där han satte ner foten och sa ifrån att det här var inte sättet han ville att systemet skulle användas på. sen, när jag fick förklara hur jag tänkte så höll han ändå i princip med mig och i den bästa av världar så hade det fungerat på det sättet som jag hade tänkt, men nu levde vi inte i den bästa av världar och så vidare. nä okej, jag köper resonemanget och alltihop och jag fattar att det där var någon slags öm tå som jag råkade trampa på och även en jättebra chef måste ju få ha ömma tår och dåliga dagar.
den andra grejen var att han påpekade att det inte var så bra gjort av mig att vidarebefordra ett mail från honom till en medarbetare där det längre ner i tråden fanns ett uttalande från chefen om medarbetaren som eventuellt, om man var paranoid och utgick från att världen är en komplott riktad mot en, skulle kunna tolkas som att chefen tyckte att medarbetaren var lite mindre värd än en annan medarbetare. nu är inte medarbetaren paranoid eller tror att världen är en komplott riktad mot hen, men SJÄLVKLART ska man ju inte vidarebefordra såna mail så kritiken är ju verkligen befogad och jag känner mig så jävla DUM för jag brukar ALLTID vara jättenoga med att radera allt som inte hör till saken innan jag vidarebefordrar, men nu hade jag bråttom och tänkte mig inte för, plus att jag även tror att det är lite kulturskillnader i hur man uttrycker sig så att vissa saker är värre i chefens kultur än i vår, så jag tänkte inte ens på att det skulle kunna uppfattas på något sätt alls. å andra sidan kan man ju tycka att det var väl dumt av chefen att ens skriva så från början då, men det hjälper ju inte. och ja, jag bad förstås om ursäkt och chefen sa att det var okej och att jag inte var den första som gjort så och så var det väl inte mer med det, och den första saken var ju inte ens något personligt utan mer en sakfråga och den har vi ju rett ut nu.
så varför kan jag inte bara släppa det och gå vidare? varför känns det som att jag typ är liten och min pappa är arg på mig? om man ska summera allt som hänt på jobbet i år så har jag väl fått höra 99 % bra saker, men ändå är det den där procenten dåligt/mindre bra som ligger kvar som en olustkänsla över alltihop.
alltså jag måste ju lära mig att släppa saker. jag måste verkligen lära mig att släppa saker. jag måste VERKLIGEN lära mig att släppa saker.