jamen dagarna segar sig verkligen fram, nu är det två veckor kvar till semestern och det känns som en evighet. herregud, halva sommaren har ju gått!, tänker jag ibland och får nästan lite panik, och sen försöker jag tänka att vad skönt att ändå ha all ledighet kvar att se fram emot. jaja. det finns ju för- och nackdelar med allt.
helgen som gick var sådär perfekt som jag vill ha den. på lördagen åkte jag och min fd kollega S och plockade hallon. det var okej, men det fick mig också att inse att vi inte har så mycket mer än jobbet gemensamt, och när vi hade avhandlat vad som hänt där sen hon slutade så hade vi inte så mycket mer att säga till varandra. så kan det gå. sedan åkte jag hem och pysslade lite i trädgården och inne medan mr S byggde en grind. igår gick jag en långpromenad med hundarna och sedan gick jag mest och småplockade med ditt och datt. glodde på falsterbo horse show på tv, löste något korsord, läste en deckare medan regnet smattrade på rutan. det är det jag gillar bäst, när vi är hemma och gör saker men kanske inte nödvändigtvis går och trampar på varandra hela tiden. utan man pratar lite ibland, kramas och pussas lite när man går förbi, hjälps åt med något men sen kan det gå någon timme eller två tills man ser varandra nästa gång. mmm.
ja, det var väl helgen. nu är det jobb, fast jag BARA längtar efter semester. förra veckan var så strulig med en massa maskinhaverier som man inte behöver ha i högsäsong. och en kollegas mamma dog lite oväntat och en annan blev pappa lite tidigare än planerat, så det blev lite oväntat manfall. men även om jag klagar jättemycket på mitt jobb så gillar jag hur vi beter oss när såna grejer händer, hur alla rättar in sig i ledet och bara "vad behöver vi göra nu för att få det här att funka" och så hjälps alla åt att hålla båten flytande.
sen fick vi ett läskigt meddelande, vår koncern-VD fick en stroke. han är typ...40? jag vet ju att sånt händer, men det blir ju liksom mer påtagligt när det händer någon i ens relativa närhet. någon som man vet inte röker och som tränar och sådär, men såklart...det är ju inga 40-timmars arbetsveckor direkt och stress är ju också en riskfaktor.
och på tal om det: just nu har jag det rätt så lugnt. jag har i princip kunnat släppa det mesta som hör till mina gamla arbetsuppgifter. kanske kan jag snart börja jobba lite mer långsiktigt med mina nya, inte bara lite då och då när tillfälle ges. häromdagen fick jag ett mail från min chefs chef där han tackade mig för ett "fantastiskt mötesprotokoll", och han är känd för att vara extremt kritisk och aldrig vara nöjd med någonting. "han bara skäller hela tiden", sa en annan kollega dystert häromdagen, så det mailet får man väl spara och ta fram när man har en deppig dag. eller nåt.