Hjärtat talar sant. Eller?

Finns det förskalv? Som innan ett vulkanutbrott. Eller finns det bara efterskalv? Kanske är det här ett efterskalv då.

Det är mars och jag tvivlar och tvekar. Tänker, tänker och tänker. Och känner? Jag vet inte om jag gör det, men jag vet att jag borde. Känna efter.

Det senaste halvåret har varit så stort, så omvälvande, så skälvande. Fast bara inuti mig. Jag har liksom börjat resa mig upp. Vid snart 31 års ålder började jag resa mig. Jag började längta efter barn och jag började bygga upp mig själv. Kanske inte två projekt som är så lämpliga tillsammans och det kanske är just därför det inte har blivit något barn än.

Vad vill jag? What it all comes down to. Och kan jag få allt jag vill? Vill jag få allt jag vill?

I helgen slog det mig att saker bleknar, detaljer försvinner. Det har jag i och för sig märkt förut.

Jag minns inte hur många turer det var kring den där idioten, exet, och hur mycket han lurade mig. I helgen hittade jag nämligen ett gammalt dokument där hela historien finns och det svindlade. Hur kan man lura en människa så mycket, så länge?

Ett sidospår. Från vad? Någon typ av pågående självrannsakan. Och kanske växtvärk, såhär i väldigt vuxen ålder. Det är mars.

Jag kan inte peka på exakt varför jag föll för sambon. Jag föll handlöst, ändå. Och det var bekant, något jag kände igen, alla de där tusen fjärilarna som vävdes ihop med smärtan över att inte bli vald. Fast det blev jag ju, tillslut.

Men vet jag att vi kommer att vara tillsammans för alltid? Klart att jag inte vet. Det kan ingen. Man kan tro att man vet, men gör jag det? Fast jag har ingen annan bild, jag ser oss. Inget annat. Det är mars.

Och någon frågar om jag är rädd för att inte vara behövd, att det är därför jag tar på mig den där fixarkoftan. Jag ska ordna allt för då är jag behövd och då kan jag inte bli lämnad ensam. Är det så?

Jag växer och krymper och drar ut och virar in mig. Och jag tröttnar. På mig själv. Och så växer jag lite till. Och tror. På mig själv.

Det är mars och jag skriver hopplösa, virriga texter som egentligen skulle kunna sammanfattas med så många färre ord. Och rakare. Fast inte nu, jag kan inte nu.