Var det så enkelt?

I år hörde jag inte av mig till min pappa på fars dag. Jag gör nog inte alltid det, eftersom jag är kluven - han ogillar det mesta som är Svenssonaktigt, inte för att vi nånsin egentligen har diskuterat fars dag - men i år var det nog mer medvetet att jag valde att inte höra av mig. För sist vi hördes hade han en så tråkig attityd, för att han aldrig nånsin visar intresse för att ses, och så vidare. Lite har jag bestämt mig för att strunta i det. Se det som hans förlust. Inte ta kontakt, eftersom det bara ger mig ångest och lite hjärtsmärta.

Men se - dagen efter fars dag hörde han av sig. Inte som en påminnelse, inte som ett anklagande. Bara ett vänligt sms som i princip sa "hej" och ett sen ett mejl om att vi borde ses snart. Och det kan vara ett sammanträffande men jag undrar lite om han faktiskt fick en tankeställare när jag inte hörde av mig? Och faktiskt fattade att det kunde vara på sin plats att HAN hörde av sig?

Jag väntar mig inget nytt, inget stort, inget uppenbart intresse från min far. Det har jag gett upp. Tror jag. Men ändå. Det känns pyttelite hoppfullt att han hörde av sig. Att han kanske inte hade börjat strunta i allt, som jag lite trodde.

(Men: min egen man firades förstås på fars dag. Med teckningar och tända ljus och en bok. Och på kvällen åt vi värsta fina söndagsmiddagen med hans föräldrar. Kött och potatis och sås och gelé och hela faderullan.)