barnen!

Åh, det är tjafsigt. Familjetjafsigt. Småbråkigt och missförståndigt. Men det hör väl liksom till. Och jag väljer det roliga och glada: mina charmiga ungar, som kan förvisso gapa och skrika och bråka och slåss och sura och slarva, men som är så himla fantastiskt charmiga att jag inte riktigt fattar hur det gick till. Så himla roliga, så himla smarta, så underbara.

Och när de är sura tolvåringar som inte vill veta av mig ska jag minnas dagar som dessa.
Dagar då sjuåringen kramas, kramas, kramas, utropar sig själv till "världens mesta kelgris!", sitter bredvid mig i soffan och ger mig en kram och säger "my cute mummy!"

Och den äldsta som bara är allmänt smart och vältalig och rolig och LÅNG. En så lång och stor unge jag har! Som rabblar upp fakta om Gotland som han precis har lärt sig i skolan, räknar upp öar.

Jodå, det är tjafsigt också, men överlag tycker jag att alla är gladare och trevligare nu än på länge. Med dippar ibland. Men ändå. Och jag tror att det har med nya jobbsituationer att göra. Det här funkar, och det funkar bra.

Och idag har jag privilegiet att åka och hämta mina barn tidigt och hänga med dem lite extra länge.