nostalgisk

Jag brukar inte fastna i minnen från när barnen var små, det är ju så abstrakt, så länge sen, det är ju hela tiden nuet som gäller med barnen, de lever kring mig och med mig just NU. Dåtiden som formar oss blir på något sätt oviktig. I alla fall till vardags.

Men just nu, de senaste dagarna, är jag lite känslig och hudlös och längtig. Jag längtar till dagar hemma med båda barnen, när den lilla var en liten i blöjor med rund mjuk mage och när jag tänker på hur det var att bära dem, hur de la huvudet mot min axel och händerna runt min nacke, så blir jag gråtig och längtig och nostalgisk så det känns i magen. Och jag tänker på sakerna som var jobbiga då, som att gå upp med en pigg tvååring klockan fem på morgonen, och blir ännu mer nostalgisk. Ack, den som fick sitta så, mosig i soffan, med en yster tvååring, och i panik sätta på Greta Gris och Backyardigans på nickelodeon för att få sova en liten stund till. Matkladd och blöjbyten, ungar som bits.

Det spelar ingen roll, jag saknar det. Just för att det går så smärtsamt fort. Om ett år eller två kommer inte min äldsta att vilja följa med mig på utflykter och upptåg, han kommer inte att vilja hänga med mig, han kommer troligtvis att vara sur och tycka att världen är orättvis (och ja, det är den ju, och ja, det är en fas alla barn ska igenom).

Och jag är inte särskilt gammal men jag känner mig ändå lite gammal när jag ser hur stora barn jag har och just nu, de här dagarna, vill jag hålla kvar de små barnen. Men det går ju inte, så jag frossar i minnen om bebismjuka kinder och stora huvuden och gosiga kramar och första ord och julaftnar och födelsedagstårtor och stora blanka barnögon. Duplo och trätåg. Dagar då vi läste samma bilderbok trettio gånger och rev samma träklosstorn hundra gånger. Jag minns snoriga besök på vårdcentralen, halsflusser och magsjukor, oändligt långa nattningar.

Och jag läser lite extra långt i boken när jag "nattar" nioåringen, och jag stryker honom över kinden och axeln och kallar honom min vackra pojke, och min sjuåring får en puss på näsan och en extra kram och när båda sover går deras sentimentala mamma nerför trappan och sätter sig vid datorn och gråter en skvätt. Så är det just nu.