Efter tips och efter att ha läst Egenmäktig förfarande ännu en gång, har jag nu tagit mig an Maken. Satt och fnittrade högt för mig själv på spårvagnen in till stan, det bådar gott.
Har för övrigt ägnat dagen åt att vara febrilt upptagen och sysselsatt, från påtvingad sovmorgon med öronproppar och sovmask till två timmars träning, spontan inbjudan av bekant till lunch och sällskap på spårvagn, långlunch, shoppingsällskap, promenad och häng i box med avslutande besök hos F på väg hem. Fick erbjudande om ytterligare fikamöte men alla erbjudanden kommer ju egentligen från fel håll och då var jag ändå alldeles för trött.
Eller nä, såklart kommer inte allt från fel håll. Jag älskar att umgås med alla de jag umgåtts med idag. Jag önskar bara... att. Att jag inte gick med värk och tankar? Att jag slapp det skrämmande ensamhetshålet.
Idag stod jag och provade utklädning inför nyårsfesten och det slog mig hur absurt det är att jag står och gör det här helt ensam när jag i fyra år har haft självklart sällskap och självklar fest och varit två.
Stökigt är det, i huvudet. Ramlar överallt på texter som handlar om just detta, att vara den som Någon Inte Vill Ha. Dessa pojkar, som inte vet vad de vill (men som mycket väl i alla fall vet vad de inte vill).
Hon hade gjort sin avvägning och kommit fram till att hon hellre blev avvisad än grämde sig över att inte ha försökt skriver Andersson och jag tänker ja. Jo. Och det börjar gnaga i mig att det här bara har tillåtits rinna ut i sand och att jag nu inte vet var vi har oss (eller snarare: vet att jag inte har oss men vet inte om det eventuellt kan komma att bli... något? Någon gång? Det blev inget bestämt!)
Den älskandes enda vapen är att sluta älska. Hur kladdig och kvävande kärleken än har upplevts hos mottagaren skaver det att mista den, också när denne aldrig velat ha den. Det är maktbalansen som förskjuts av den nya likgiltigheten, en fruktan att te sig löjlig och vanlig inför den före detta älskandes blick. Återigen, Lena Andersson.
Så jag sitter på mina händer och hör inte av mig. Inte för att min kärlek var särskilt stor eller ens kärlek, den var mer en kletig kombination av yr förälskelse och glädje över uppskattning och eh, någon slags hm, lusta? men kladdig och kvävande var den tydligen ändå.
Herregud.
Ska man blocka aviseringar på fb eller? Låta kliande sår bli ärr man kan visa upp om tre år och skrocka gott över. Byta träningstider, ta bort från chatten och gå vidare? Inte för att det skulle göra någon större skillnad för honom men för mig.
(och i detta minns jag en relation med en W, som spårade ur och dödskraschade för några år sedan, som ligger som en död säl och ruttnar i mina chattloggar, där jag till slut raderades ut och bort och inte vet någonting mer än att jag gjorde en jävla massa fel och om jag tycker att FF betett sig konstigt så är det inget mot den gräsliga behandling W utsattes för från mitt håll).
(sånt kan man ju roa sig med att komma ihåg, så här i nyårs- och äggskalshjärtetider och man kan också komma ihåg alla de gånger och relationer som man (jag) rest sig (mig) ur, borstat av sig (mig) och gått vidare från utan att bry sig om ifall den personen var online eller offline eller hörde av sig eller saknade och längtade och dog).
Men fb alltså. Den ångest jag hade över om jag skulle adda eller inte adda pojkstackarn för en månad sen. Den ter sig lite larvig nu. Precis som denna beslutsångest inför ta bort/inte ta bort kommer att te SIG OM TVÅ MÅNADER HOPPAS VI.