Pappa

är ett kapitel för sig. Och egentligen är det ju anonymt nog och fritt fram här.

Jag orkar inte med min välmenande men tafatte far just nu. Fortfarande svarar jag inte i telefon. Jag har kommit till en gräns där jag borde förklara mig, eller den är egentligen sedan länge passerad. Gränsen för hur många samtal man kan råka missa för att telefonen är på ljudlöst eller man är på föreläsning eller gud vet vad.

Kommer dock på mig själv med att tänka att det här kommer att slå tillbaka på mig själv om en sjutton år. När fisken bara inte orkar med mig i all min välmening.

Men det handlar ju inte bara om välmening. Om välmeningen är allt som finns, och det inte finns en riktig förälder där bakom, utan någon som man tar ansvar för, och tagit ansvar för de senaste femton åren? Inte praktiskt, tackgodegud, men relationsmässigt?

Ju äldre jag blir desto mindre ovanligt blir detta. Att vara den som orkar, buffrar, tar ansvar, hanterar i sin föräldrarelation.
Det blir också allt mindre ovanligt att inte ha båda föräldrarna i livet.

Att det blir vanligare gör inte att jag hanterar det bättre eller tycker mindre synd om mig själv.

Att hantera det innebär två alternativ:
1. ringa pappa och småprata
2. kommunicera att jag inte orkar.

Ingendera har jag lyckats göra de senaste veckorna. Det börjar bli dags.

Önska mig lycka till.