ingen kan tvätta mig ren

Det här att vara gift med en bonde (eller menar jag bara MAN?) - jag vet att det verkar idylliskt och jag vet att det är mångas högsta dröm men jag tycker - just nu - mest att det är svårt, gränsdragning, vad är jobb, vad är hushåll, vem tar vad? Fördelning och orättvisor och ett försök att leva jämställt och yadayada. Jamen gå ut och slakta en ko och ta hand om tusen vindfällen du, så tar jag disken och gnäller på det smuliga köksbordet. Typ?

Jag jobbar mest nuförtiden. I februari! Så tokigt. Så emot hela min konstitution. Och samtidigt så tycker jag att jag stagnerar en smula på arbetsplatsen. Men var det inte lugn och ro jag ville ha, när jag sa upp mig från mer kreativa arbetsplatsen till förmån för det här lugna stadiga? Jodå, det var det ju.
Men borde jag inte säga upp mig helt och baka kakor på heltid? Njae. Nu är det den annalkande 35-årskrisen som talar.

Apropå födelsedagar. Min äldsta! Han fyller snart tio. Precis när vi kommer hem från vår lilla charter vi snart åker på. Alltså måste jag köpa presenter till honom den här veckan. Han, stackaren, ska som SIST I KLASSEN få en mobil. Det vill säga min gamla. När jag har hämtat ut min iPhone som jag fick avi på idag (jag är både förväntansfull och skräckslagen inför att bekanta mig med den). Men något mer än en begagnad mobil med kontantkort i ska han väl få? Lego? Ett spel? Böcker?

Tioåringar - nu skulle jag vilja säga "åh, det var ju alldeles nyss han var fyra och..." - ja, och vad? Öh, jag minns knappt vad han gjorde när han var fyra, hur han pratade, hur han såg ut. Det känns ju lagom hemskt. Men jag är ju med honom i nuet, hela tiden, så då glömmer jag lätt det gamla. Man kan alltid kanske hoppas att han har glömt hur jag var som 29-åring, på samma sätt som jag inte kommer ihåg honom som fyraåring. Jag har en känsla av att jag var en värre morsa då. Nu är han i alla fall charmig, begåvad, retsam, gullig och långbent.

Nä, nu måste jag beta av nästa punkt på to do-listan: sömn.