tjafs

Jag tänker på de här små vardagstjafsen. På hur man trillar in i varsitt fack och liksom stannar där. Och hur det på många sätt blir svårare och svårare att prata om det som verkligen känns, när man har varit ett par i så många år. Då är det svårare att avvika från lunken och sätta sig ner och prata.

Som i kväll. Jag har lunginflammation, har precis fått diagnos, min man sa "nu ska du inte göra NÅNTING, du ska bara vila", så jag höll mig lugn men passade på att slänga in en tvätt i maskinen när jag var i badrummet och bad honom hänga den sen. Sen tog han ett bad som varade en timme och det är ju inte det att jag inte unnar honom, klart han ska bada, men barnen behövde kvällsmat under den timmen så det fixade jag. Sen nattade han dem och det gick nog rätt fort men han somnade själv, och kvar stod jag med den där stora köttklumpen vi tog fram för flera dagar sen, som måste göras i ordning idag för att inte bli gammal och härsken och dålig. Och vi hade sagt att vi skulle hjälpas åt med det.

Och nu är klockan elva och jag har stått och skurit grytbitar och blandat ihop i en gryta och slängt in i kylen, och nyss var jag i badrummet och såg att tvätten inte var hängd.

Och jag blir ledsen. Och så känner jag mig som om jag tar på mig nån martyrroll här, en offerkofta, när jag kunde gå upp och väcka honom och säga "snälla hjälp mig med köttet och med att hänga tvätt, så går det lättare" men det vill jag inte, för då känner jag mig så jävla jobbig. För jag ÄR jävla jobbig ibland. Tjatig och gnatig. Det blir som en ond cirkel tror jag. Ibland på förhand förväntar jag mig nog att han ska glömma saker. Och att han ska sucka och verka sur. Och då blir jag säkert surt inställd.
Jag vill inte tjata för mycket, jag vill inte känna mig som en tjatig grälsjuk jobbig människa som tjatar på min snälla man, för han är snäll och bäst på många vis, jag vill inte låta sur och gniden som jag vet att jag gör ibland, och jag vill inte att han ska sucka och pusta och låta jättesur och jag frågar "vad är det?" och han säger "inget" och så är det igång.

Och nu sitter jag som sagt här. Och är lite ledsen och känner mig lite bortglömd. Men jag orkar inte tjata, jag orkar inte be snällt. Och förmodligen kommer jag att vara på lite sämre humör i morgon. För lite sådär eftersur kan jag bli även om jag egentligen inte är långsint. Särskilt eftersom vi extremt sällan pratar ut om saker. Och jag kan inte riktigt hjälpa det, inte riktigt styra mig själv bort från den där surheten, besvikelsen som faktiskt kommer när det blir så här. Man kan tycka att jag är otydlig. Men jag har ju sagt till. Vi måste fixa köttet och tvätten behöver hängas. Jag vill inte tjata igen.

Näe, jag kan inte ens förklara. Det är bara de här små små tjafsen och jag kan liksom se det utifrån och se att jag är snarstucken ibland och krävande, men jag kan också se att han är sur mycket och att vi aldrig pratar om det. Och så blir det små pikar hit och dit och martyrgrejer och vips så är man som sina egna morföräldrar som jämt och ständigt småtjafsade på ett mycket bittert sätt.

Allt jag vill ju ha är lite gos och lite snällt prat. En kram eller helst några fler. Men vi är så långt därifrån just nu och jag undrar när det hände, hur vi gick från att vara kärast i världen och lova varann att vi aldrig skulle vara dumma mot varann eller strunta i att prata med varann eller sluta pussas, till att vara så här suckiga och småtjafsiga och tråkiga.

Och förlåt mig för att jag är så utlämnande. Och för att jag verkligen framstår som extremt ocharmig. Det är ju inte någon kris eller så. Bara det här småtjafsiga. Den tråkiga känslan som ligger kvar. Kanske särskilt en sån här dag när jag hade velat känna mig lite ompysslad. Inte stå och stycka högrev.

Nå. Det är en ny dag i morgon. Carpe diem. Eller nåt. Nu ska jag hänga tvätt innan den ruttnar.