Fredagkväll

När man sitter på jobbet och en snäll kollega man inte har sett på ett tag går förbi och liksom klappar en helt snällt på håret, inte på ett drygt sätt utan bara vänligt, och man känner sig helt OVAN vid sån där mjuk beröring och nästan önskar att handen kunna ligga kvar ett kort tag, då vet man att det var för länge sen man kramades ordentligt hemmavid.
Kroppen! Stackars kropp som känner sig så försummad av både sig själv och andra. Barnen tycker om den, jag är en mammakropp, men jag vill vara mer än en mammakropp.
Och att få en vänlig varm hand på skallen en fredageftermiddag var både oväntat och fint och tankeväckande. Att det kunde sätta i gång en längtan på det viset. Oftast lunkar det ju på. Och är bra. Vardagen och allt det där. Men kramarna. Som nästan inte finns längre. Hur blev det så?

Och nu är det höst. Det är fint. Skolstartskänslan, nystart, en ny jacka eller två, lite uppstramning av matvanorna, lite mer tv. Och mitt nya halvtidsliv har börjat. Eller det är mer än halvtid eftersom jag får hoppa in lite när jag vill. Ett par månader har jag på mig innan jag måste ta ställning till hur jag vill göra med mitt andra jobb, det jag är jänstledig från. Det är spännande tider.

Barnen! De kloka fina barnen. Så fantastiskt härliga att vara med. Och så fantastiska är minnena av hur de var när de var små, att jag får nostalgiknip i magen och bebislängt i hjärtat när jag tänker på dem som två-, tre-, ja fyraåringar. Och bebisar och ettåringar. Med små runda kinder och små armar som lindades runt ens hals.
Nu är det storbarn. Storapojken med nästan 36 i skor. Som är nästan 140 centimeter lång. Men fortfarande med armar som ibland lindar sig runt min hals i en fin kram.

Och det är fredagkväll och sitter och har förkylningsastma och är lite sentimental och trött och allting på en gång. Så kan det bli.