come on and love me

Jag har jobbat så mycket och varit så frånvarande och när jag har varit hemma har det bara varit så mycket tjafs och mycket energi har gått åt att sära på barnen och vara sur själv.

Och så plötsligt har halva mars gått och jag liksom stannar upp och ser att min fyraåring snart är en femåring, han klär på sig själv, alla kläder, "i raketfart" som han säger, och sjuåringen kommer hem från fritids och säger KNULLA och HÅNGLA och RÖVEN och jag har varit så sur och bråkig själv.

Men i dag vände jag andra kinden till och bara började krama på barnen när de var som värst, jag satte mig på huk och storkramade min sjuåring och så sa fyraåringen "får jag också en kram?" och sen kramades vi flera gånger och jag tror helt riktigt att de faktiskt SAKNAR mig, att de har ett mammabehov som inte har blivit riktigt uppfyllt eftersom jag har varit så frånvarande både fysiskt och mentalt. Så vi kramades rejält och när det höll på att bli bråk igen nu nyss när jag stod och lagade mat så släppte jag maten och gav sjuåringen en björnkram till och då blev det lugnt igen. Sen lade de pärlplattor och så kom fadern hem och snart ska vi äta den där majjigt goda minestronen, eller det vet jag inte, det är ett nytt recept med en massa squash i. Men det ser gott ut.