Freaky

Så idag var en sån där dag då vi drog tjugo mil bort och hamnade i dalarna. Barnen grälade om uttalet på "Falun", den lilla började prata om Skåne och Halland till femåringens stora förtret, och jag försökte förgäves få familjen att förstå storheten i min brända indieblandning, men de ville mest höra Mötley Crüe-riff. Vi åt en fin lunch på ett mysigt baksidesfik och sen åkte jag och gjorde ett jobb och sen spelade vi modifierad minigolf på en galet snygg bana och sen gick vi till HM och köpte barnkläder. Långkalsonger och tjocka byxor och nya pyjamasar. Varsin gubbkeps i olika modeller. Lillpojken ville absolut ha en halsduk så det fick han. Sen tog vi en korv på ett torg där det var fredagsstämning, och jag försökte få femåringen att ta på sig en gubbkeps, han blev ju så vansinnigt pilsnerfilmssnygg i den, och jag sa "det är jätterockigt att ha sån!" men han viskade och pekade "det sitter några rockare där borta men de har INTE keps. Det är bara farbröder som har sån!" så tji fick jag.

Och så ringde en snubbe och bjöd mig på en stor jobbrelaterad fest på onsdag och jag sa rakt av ja, det ska bli sweet, men ooooh, vad ska jag ha påååå mig?

När vi hade åkt tjugo mil hem igen åt vi en middag hemma istället för på hamburgerstället som vi hade tänkt, och så satt vi och berömde vår egen mat - som var högst snabb, spaghetti, varmkorv och nån tomatsås - och Flakey tyckte att det var bistert inne så han tände höstens första brasa i vedspisen efter den obligatoriska ommöbleringen (på sommaren står mikron på vedspisen). Det blev varmt och fint, det är en så RAR värme av vedspisar, och det luktade liksom spunnet socker och så fick gossarna bada och ta på sig nya pyjamasarna och själv jobbar jag vidare vid min dator i köket. Visst får jag lite ont i ryggen och visst ska jag skaffa mig en mer beständig arbetsplats men hittills är det som en smärre revolution, det här att sitta kvar i ett varmt kök, nära familjen, istället för att gå en trappa upp till det kalla kontoret och jobba. Så här sitter jag alltså och de andra sover nog nästan medan jag skriver, fixar foton, musiklyssnar i lurar och fryser allt på en gång. Som tur är tog jag treåringens nya halsduk - röd- och blårandig, lite ivy league inbillar jag mig - och svepte den runt halsen, nu känns allt bättre.

Oj vad många haltande snubblande meningar och tusentals komman. Jag ber om ursäkt så här i förhand för allt obehag den här texten möjligtvis gav.