bara massa gnäll

Varför är jag så trött? Och varför är jag så gnällig? Men jag vill bara sova. Sova och slöa. Jag är nog född arbetsskygg. I går stockholm, i morgon dalarna, i slutet på nästa vecka västkusten. Förstå vad jag måste motarbeta min läggning hela tiden.

Men idag tog jag med min äldste son till stan. Han började på någon kulturskolegrej, flera av de andra barnen hade gått där förr men han var ny och kände ingen. Lite blyg och förlägen, förstås. Och jag vet inte - jag var yngst av alla mammor, det är förstås inget att skryta om utan bara ett faktum, de flesta andra var minst tio år äldre och jag känner mig som en barnunge fast jag gott och väl är vuxen. Jag är stolt över mig, mina barn och mitt familjeliv. Jag tycker att jag ror ihop det bra. Men jag undrar om min oro hänger ihop med min ålder - att man blir lugnare, tryggare och klokare som äldre mamma.

För där sitter jag och är minst lika orolig som sonen, jag granskar honom, lägger märke till varje grej han gör, och det är som att se sitt eget hjärta, utslitet ur kroppen, hoppa runt där i danssalen. Oro, oro. Kommer han att vara utanför? Kommer han att bli en loner? Kommer han att klara de sociala koderna, på ett annat sätt än nu? Kommer hans lillgamla, men UNDERBARA, sätt att ligga honom till last? Allt det där sitter jag och tänker på i en hel timme, i en danssal, sittandes på golvet med ryggen mot en vägg. Och det vackra barnet studsar omkring, osäkert ibland, men så ler han hjärtevärmande mot mig och vinkar, gång på gång, söker min bekräftelse och då blir jag ännu mer orolig och tänker att han är så osäker för att JAG är osäker, men samtidigt, han verkar glad och nöjd. Vi går därifrån och han betonar hur härligt det är att vara själv med mig på stan.

På väg till den parkerade bilen ser vi ut över hamnen, i septembereftermiddagssol, och han utropar "vad vackert det är i hamnen!" och sen åker vi till ett hamburgerställe och äter middag, för att sen åka till biografen och köpa biljetter till Shrek 3. Vi är jättetidigt ute, för jag tror ju att det kommer att vara mycket folk, men det är det inte, så vi köper biljetterna, språkar med tjejen i kassan ett tag. Jag pekar på skyltningen - Shrek och gänget i kraftig kartong, 1,5 x 2 meter stor, och frågar vad de gör med den sen?
Den kan du få, säger tjejen som förstår vad jag fiskar efter. Sen utrustar hon sig med spritpenna och går och skriver vårt namn och nummer på baksidan av skylten. Och HAHA vad roligt, den ska sonen få ha i sitt rum, mot en vägg.

Sen går vi en sväng på stan i väntan på bion, jag köper kaffe i pappmugg, vi tittar på grön blomformad kakel som pryder ett gammalt hus, och sen går vi tillbaka och ser Shrek 3. Den var bra - om än inte lika bra som de två första - och bara lite läskig en kort stund. Min favoritscen var förstås när Damien Rice "9 crimes" spelas, och sen när Snövits ärmar rivs bort och man ser tatueringen "Dopey" i ett hjärta på hennes arm. Det är ju rolig för Dopey = Toker. Haha. Pojken och jag stannar kvar längst i biosalongen och dansar lite till eftertexterna. Sen åker vi hem, mitt hjärta och jag.

Fast ja, när vi kom ut från bion tyckte jag att det luktade dynga. Jag sa "vad det luktar koskit" och då sa älsklingen "pappa kanske är i stan?" och det var SÅÅÅ roligt fast missvisande, för han brukar inte lukta dynga, men det var kul ändå, och jag garvade och då sa pojken "jamen när han har varit hos korna luktar han ju så" och ja, det stämmer. Ibland så.

Och här sitter jag, med nya datorn, och bara bekantar mig. Installerar i-tunes och indesign och börjar på ett jobb. jaja.