sa-ö-dayyy

När jag är övertrött blir jag nog en smula barnslig. Lite skränig, lite för lättroad. Men jag har i alla fall bra kolleger (hej A!) och igår lämnade jag över min i-pod shuffle till popkillen (eller vad jag nu ska kalla honom) som skyfflade in en massa ny musik på den. M Ward och Patrick Wolf och lots more. Han fick lite Andrew Bird i utbyte.

och det regnar ute. I natt höll jag på att krocka med en fladdermus, fast det stämmer nog inte, för fladdermöss krockar väl aldrig, deras lilla ekolod blippar ju till om något hinder dyker upp, så därför var det nog inte ens nära. På riktigt.

Och så bokför jag litegrann och känner mig vuxen.

Och jag har jobbat ganska mycket som sagt och förlitat mig på Ctrl+z i många steg, och nyss när jag råkade tappa en massa papper ur en pärm tänkte jag helt seriöst "okej, det är lugnt, jag kör en ctrl+z" i en sekund. Stört. Wicked.

Sen sjunger vi nån Neutral Milk Hotel-sång det falskaste vi kan.

Och i vår familj är det ofta stökigt. Vårt senaste trick att ta till då är att dra på Mötley Crües "Shout at the devil", då sitter barnen tysta som små lamm och bara lyssnar.

Snart kommer den käraste modern. Heja hurra!