inte oäven

Mycket av min tid i bilen på väg hem från jobbet går åt till att sitta och dissa mig själv. Hårdgranska, gå igenom allt jag sagt under dagen, förbanna mig själv för något knäppt jag sagt/gjort, och så vidare. Det är energikrävande och IDIOTISKT. Jag måste försöka sluta. Min bild av mig själv stämmer ju inte med andras bild, det förstår jag ju. Ibland. Det är bara jag själv som dömer mig så här hårt. Jag måste tänka på det fina. Att jag är okej. Om människor tyckte att jag var ful/töntig/konstig skulle de ju inte vilja hänga med mig. Begrips?

Jag håller fast vid konkreta saker nu, för att vända denna skit.
Den lite tuffa popkillen på jobbet vill gå och äta med mig. Han vill prata musik. Jag har fått två komplimanger för min threadlesstisha. Jag är rolig. Endera dagen publiceras en krönika jag har skrivit. Min sthlms-chef vill komma hit och hälsa på. Det måste räknas! Om jag bara kan bängla ner det där in i min självkänsla. Den måste bakas om. Gräddas. Jäsa och växa. Jo. Den måste ju det.

Dessutom kan jag skålla tio tomater på raken, hacka squash och lök och gurka och paprika och mosa vitt bröd, till en gazpacho som står och kyler sig just nu.