Nå, govänner, man ska inte ropa hej och så vidare, men jag tror att jag vågar säga att den värsta krisen är över, den där lilla krisen jag har befunnit mig i från och till under ett halvår. Jag har lyft blicken och det som mötte mig var min mans blå ögon, inramade av svarta ögonfransar. Och jag blev förvånad över hur blå de var; tänk att jag inte har sett det på flera månader!
Bort med det svarta och fula, fram med älsket, armarna är öppna och där ska jag stanna. Langa hit den stora grova bondnäven så ska jag hålla fast.
Och 1989 gillade jag
Martika's "Toy Soldiers". Mycket mycket bra.