don't believe the myth

När bakfyllan är borta framträder de fina sakerna lite tydligare. Kvällen VAR rolig och jag och min vän gav varandra sådär fnissiga fyllekärleksförklaringar.
Och jag fick höra att jag var a-t-t-r-a-k-t-i-v. Och jao, jag vet, jag tjatar om det ämnet. Det senaste året har jag definitivt fått bättre självkänsla på utseendefronten. Men den dåliga feta anti-självkänslan ligger ju också där och skaver. Ofta. Det är synd.
Jag fick mig en tankeställare i helgen när jag frös som faen på Gotland och mannen jag var där med helt seriöst sa "jag förstår om du fryser, du har ju inget underhudsfett!".
Och herregud - jag vet att jag inte är SMAAAL (även om han använde just de orden), jag vill gå ner några kg och jag skulle kunna gå ner ganska många kg utan att bli underviktig, men bilden jag förmedlar utåt är helt enkelt inte "här kommer den stora feta kossan" vilket min hjärna ofta tror.
Igår sa min man "du är som en stor tuff kille i jeansjacka och samtidigt en liten svag kille, och den stora killen sparkar på den lilla" och det sammanfattade mig själv så jävla väl att tårarna bara rann. Jag måste skärpa mig. Get-a-grip. Förstå att jag duger. Jag är stark, strong, snygg ibland, driftig, en duktig skribent, en hyfsad fotograf, en mästerbagare, och så vidare. Joooo. Dessutom king på luftgitarr. Och mamma till två sköna småkillar.

Och hemma knallar jag omkring i min gråa tjocka huvtröja och känner mig som Rocky Balboa.
Och jag har ju en Beatlesmugg och Flake fick en Elvismugg och nu kan vi sitta och battla med våra muggar vid frukostbordet. Blänga över kanten på muggen.

Nu ska jag fortsätta min företagsregistrering online. Scary.