I går morse föddes ett barn. Ett barn som jag blir moster åt, om än en ingift sådan. Hur jävlig och dum och jobbig världen än är, så fortsätter folk att skaffa barn, och det är lika underbart varje gång. Och varje gång ett nytt rödfnasigt litet ansikte med skrynkliga ögon och bred näsrot kommer till världen känns det som det Första Barnet. Särskilt för föräldrarna såklart, de tycker/tror att ingen har skött det lika bra, ingen har fått ett lika fulländat barn, det där lilla grynet som ligger i sin plastbalja till säng, och spretar med långa små fingrar. Och det är PRECIS så det ska vara. Och en del av euforin smittar av sig, man tassar in och låter en del av glädjen spilla över på en själv, och man älskar de nyblivna föräldrarna våldsamt mycket just för att de är så underbara och så fulla av tillförsikt och liv.
Och själv blir jag påmind om hur mina egna vackra barn föddes, och så gråter jag en skvätt av bara farten.
Igår på eftermiddagen var vi hemma hos halva den lilla familjen, den nyblivna tvåbarnspappan och den tvååriga storaystern hade 2-årskalas och när de flesta gästerna hade gått hem tog Flake en whiskey med pappan, för att fira det nya barnet, och sen gick jag och pappan (=min svåger) ut på en altan och satt där och huttrade och tittade ut över den regniga tomten och rökte varsin Cortez och småpratade. Han är en trevlig, glad och rolig karl, men jag har aldrig pratat-pratat med honom. Inte på det sättet. Nu var det öppet, rakt, högkvalitativt prat. Delade förtroenden. Han var en rakt igenom lycklig man. Med en värld som tvåbarnspappa framför sig.
Och OJ vad jag älskar det här! Jag älskar när människor är lyckliga. Jag älskar hur relationer plötsligt kan ta ett språng och utvecklas. Lovely.
Utöver det där vackra och fina så tänker jag på triviala saker som att Scrubs säsong 4 äntligen har kommit, och jag orkar inte ladda ner och bränna och så vidare, jag vill ha den vackra lagliga boxen. Men den är lite dyyyr.