27 kg rent guld

Idag vid läggdags åkte jag en sväng med barnen i bilen, dels för att titta på ett hus, men mest för att de skulle somna. Och det gjorde de. Och jag bar in dem, först den stora, sen den lilla och det slog mig att vilka skatter jag bar på! Två så stora individer som tillsammans bara väger 27 kg. Tänk att de få kilona rymmer två hela personligheter!
Det är som 27 kg rent guld eller 27 kg gnistrande diamanter. Då inser man att det är ganska mycket ändå. Kärleken till mina barn är det största i världen. Först har vi treåringen som är så vacker när han sover, iklädd en blå stålmannenpyjamas och med ett stort sår tvärs över näsroten eftersom han gjorde en vurpa häromdagen, och med de där långa svarta ögonfransarna, det blonda lockiga håret som lätt blir lite svettigt. När han är vaken är han energisk, pratsam, krävande och med ett rasande pubertetshumör emellanåt. Mitt hjärta är pulserande illrött för honom. Jag älskar att sitta och småprata med honom och han är så finurlig och rolig och alldeles självklar.

Och när han var inburen tog jag nästa, min lilla nyblivna ettåring. För kvällen iklädd en pyjamas efter storebror, en gång i tiden var den rosa, nu är den gråblårosa och noppig, med hjärtan på. På huvudet finns endast fjun, i ansiktet finns de sötaste smilgropar man kan tänka sig. Denna lilla individ som är så liten, bara en bebis alldeles nyss, men som har börjat med ett eget språk, riktigt melodiska meningar även om orden är helt obegripliga.
Min lilla gubbe som emellanåt är så mammig att det är jobbigt, min höft och min högerarm värker ofta på grund av allt kånkande. Jag är van; min simultanförmåga är dessutom välutvecklad. Tidigare idag var han Mr Grumpy och så fort jag satte ner honom på golvet blev han less så med honom på höften letade jag fram Mando Diao-skivan ur högen på köksbänken, såg hur flottig och dammig den var, drog den över min tröja i en van rörelse för att putsa av den litegrann, in i spelaren, fram med en gurka ur kylen, skar till några småbitar utan skal, satte ner pojken i barnstolen och så fick han sitta där och lyssna på favoritmusiken och äta gurkbitar. Sen kunde jag ta itu med att laga mat medan min lilla son satt där och nickade med huvudet.

Många gånger är jag nog en dålig morsa, mina barn kommer säkert att tänka tillbaka på sin barndom och många gånger tänka att den var dålig, att mamma var jobbig och så vidare och så vidare. Och så ska det ju vara. Men om de bara kan förstå hur jag älskar dem, vad de än gör. Både jag och mina barn har hett humör och ibland skriker och gapar vi på varandra och mitt tålamod tryter då och då och ibland orkar jag bara steka billiga coop-köttbullar till middag och plugga in en barnfilm efteråt och orkar inte alls leka eller vara pedagogisk. Men min kärlek är så stor så stor, den svämmar över och väller fram i min kropp. Ibland i form av kärlekstårar som sprutar.

Att ha barn är en jävla berg- och dalbana av känslor men det är det bästa jag har gjort, någonsin, mina två skatter. Jag var aldrig någon "most likely to have kids"-person men nu är jag där och det är TOPPEN!