fy för den lede

Dagen började med att jag vaknade och fortfarande kände mig sjuk. Ämlade mig nerför trappan och gnällde mig in på toan. Toapappret slut. Det är som en fis i rymden i viktighet men ändå, det känns jävligt irriterande att inte ha något dasspapper.
Sen åt vi lite frukost och efteråt åkte Flake och lillRogga till öppna förskolan som visade sig vara stängd så de kom hem igen och pratade om picknick i lill-skogen. Okej, jag följer med, sa jag, fast jag är så SUUUK. Jag gjorde varm choklad och Flake bredde mackor, vi bäddade ner lilla Ru i vagnen och satte på lillRogga overallen och så gick vi de sjuttifem meterna till lillskogen där vi slog oss ner och åt vår lilla picknick. På vägen mötte vi granntanten som tyckte att vi var lata som gick sån kort bit. LillRogga strosade omkring och sjöng "Mors lilla olle", men avbröt sig och sa "Va e "ensamhärgå" för nåt?".
Det var dagens fina händelse. Jättemysigt. Och gott. Sen var det en skrikig lunch med en arg treåring och efter det ett gräl som ännu inte är utrett och jag sitter här och är så jävla sur och känner mig utanför och Flake och lillRogga åkte till stan och när jag sitter här ser jag bokbussen åka förbi. Svisch! Helvete, granntanten påminde ju oss till och med! Våra lånade böcker ligger i en hög i köket och vi har missat bokbussen tre gånger nu, böckerna känns helt förbjudna och glödande, jag vågar knappt titta på dem längre nu när de är så övertids-lånade.
Men okej, lite mysigt fika då. Går ner och gör te och skär upp några nougatbitar, för mums, det är ju gott. Äter två bitar medan teet kokar, men det blir så kvalmigt och sött att jag ställer in de återstående bitarna i kylen. Urk. Äter i alla fall en pepparkaka, köpedeg och gjord i ikeas pepparkaksform. Det blir fint det, även om den ser lite flammig ut.

Att såna här petitesser kan störa mig så otroligt. Ändå tänkte jag så sent som igår, att "oj vad bra jag har det" och att jag måste uppskatta vardagen bättre. Vi såg filmen Cappriciosa och den handlar om en familj där den blott fyrtioåriga mamman dör i cancer och tidigare på dagen hörde jag om en kvinna i samma ålder i samhället som också har dött i cancer, och det gör ju en påmind om allt man kan förlora. Ändå är jag en sån gnällbest.
Usch.