Nu är det för sent. Jag kan inte lämna tillbaka mina skor. Så nu är det ingen vits med att whina och vara ängslig och prova dem och känna efter superordentligt. "är det inte lite knöligt här under stortån?". Nej, nu finns de här hos mig och så ska det vara. Punkt. Ruby som har mindre fötter än jag var här idag och provade dem och de var för stora till henne men hon tyckte att de var SÅ snygga, "behåll dom" sa hon och det är ju som sagt vad jag tänker göra för jag orkade inte ta mig in till stan idag för att lämna tillbaka dem.
Fan, jag minns knappt vad som hände igår. Jo, jag var trött, jag sov bort flera timmar.
Idag har jag bokat hotellrum i staden elva mil norrut, på fredag. Jag vet inte om det är försvarbart att bo på hotell och samtidigt säga att man är pank. Men vi ÄR panka, jag är pank. Men 299 kronor har man väl alltid råd med. Om man snor från sparkontot. Och det finns saker vi borde köpa och så vidare, yadayada, men det är fan viktigt att underhålla relationen också (klyscha), viktigare än nya gardiner och ny matta till sovrummet. Mat är viktigt men det har vi. Så nu ska vi alltså åka på miniminisemester på fredag och det är första natten utan stora lillRogga sen i mars då vi var iväg senast. Nu ska han sova hos farmor och farfar och vi tar bara med oss lillbebisen som är så behändig att ha med sig, han ligger och snarkar i vagnen när vi går på stan och sitter och finfikar och hånglar på något fint ställe. Livet fortgår ju NU, det går inte att tänka "vi kan göra romantiska saker när barnen är lite större", vi ska göra dom nu. Eller vaddå romantiskt, mest längtar jag efter att ligga i hotellsängen och äta lösgodis och titta på tv. Vi har ju bara ettan hemma, vi är så primitiva och off-loggade från samhället. Därför har vi ett behov av lite trash tv. Och lösgodis. Jag har blivit slö och en skummare, jag försökte läsa en Tom Waits-recension på dagensskiva.com men jag orkar inte ta mig genom den, så jobbigt. Jag kräks nästan av alla ord.
Nu ska jag ägna mig åt min favorithobby: att duscha.