behöver visst skriva av mig lite, för det ligger en irritation och en ilska och gnager och river och behöver komma ut.
mr S har sedan ett par år tillbaka beklagat sig över att han glömmer onormalt mycket saker och för att göra en lång historia kort så fick han för sig att han hade alzheimer och det trodde väl inte jag men till slut sa jag till honom att om han var orolig för det så fick han väl gå till en läkare och kolla upp det och det gjorde han och de sa att det handlade om stress och lite allmänt dåligt mående, och så fick han antidepp och avslappningsövningar och fick prata med nån kurator som satte honom i kö för KBT. och det är väl bra, det är väl bara det att ingen vet riktigt när det ska bli av.
ja, men i alla fall, man ska ju leva fram till dess också. och jag tycker inte att han hanterar detta speciellt bra. till exempel så fortsätter han att skjuta upp allting som är lite jobbigt till absolut sista sekunden, och sen blir ju minst hela den dagen förstörd. enligt mig så blir ju det också ett stressmoment, för man är ju ändå medveten om att det där jobbiga måste göras och då ligger väl det och puttrar någonstans i bakgrunden och stjäl energi.
och sen envisas han med att skriva upp allt han kommer på att han ska göra på första bästa papper han hittar, marginalen på en tidning eller baksidan på ett kuvert eller varför inte längst ner på listan där vi skriver upp vad som behöver handlas, vilket innebär att om jag ska handla så måste jag antingen skriva av listan på ett annat papper eller riva av biten längst ner och lägga den någonstans, och eftersom mr S inte har något ordningssinne så är det ju mer regel än undantag att han planlöst vandrar omkring och letar efter den här tidningen/kuvertet/lappen som ligger...någonstans i hans röra. alternativt anklagar mig för att ha slängt hans komihåg-lappar. istället för att antingen a. skriva in saker i den fickkalender som han köpt speciellt för detta ändamål och åtminstone ha allt samlat på ett och samma ställe, eller b. använda kalendern i telefonen och lägga in påminnelser. och jag är så LESS på detta, för det är som att han tror att han är den enda i hela världen som har det så här och att allting går så lätt för alla andra. herregud, jag glömmer väl också saker, jag hade DEFINITIVT glömt betydligt mer saker om jag inte lärt mig hitta sätt att hantera det på, TILL EXEMPEL genom att använda en jävla kalender. TILL EXEMPEL genom att göra listor och följa dom istället för att skjuta upp det för att man "inte pallar".
tycker också att han fixerar sig helt orimligt mycket kring sitt dåliga minne, det är ett dagligt samtalsämne kring vad han glömt eller vad han tror att han kommer att glömma, herregud, alla glömmer väl saker, det får man väl bara acceptera men han är nästan så att han för bok över det. eller i alla fall lägger energi på att registrera det.
ja, så igår hade han varit på intervju för ett jobb, på en firma här i byn, bara en sån sak, det hade gått bra, som jag fattade det så hade han i princip blivit erbjuden jobbet och en helt okej lön. men då TVEKAR han, han som ändå hatar att vara arbetslös och som blir hyperstressad av det. för han har målat upp en bild av hur han TROR att det här jobbet kommer att vara, vilka krav som kommer att ställas och att han inte kommer att klara av det, det kommer att bli stressigt för honom och han "klarar" ju inte stress, han kommer att glömma saker, det kommer att bli fel, etc etc etc. det var BARA negativt allting kravet i annonsen var att man hade en specifik yrkesutbildning, vilket han har, och de önskade att man skulle vara hyfsat självgående, vilket han är. men enligt honom så "är" han ju så glömsk så han måste dubbelkolla allt och när man är ute på jobb så är det ingen som vill betala för den tiden, typ. jag sa att på mitt jobb har vi ju ofta diverse firmor och hantverkare som gör jobb och jag har ALDRIG NÅGONSIN varit med om att någon klagat över att det har tagit för lång tid, utan man bara accepterar att det får ta den tid det tar, och han kanske inte skulle måla upp en gällande världsbild utifrån vad han TROR kommer att hända när det inte finns någon faktabaserad grund för det. undrade också lite hur han tänkte, för när han är arbetslös så är ju det ett helvete och nu när han hade ett jobb på gång så har han liksom bestämt sig redan innan att han inte kommer att klara det, varför sökte han det ens då? och då blev han såklart irriterad som han alltid blir så fort jag ifrågasätter någonting som han säger eller gör, och han sa att som arbetslös så måste han ju redovisa x antal sökta jobb till arbetsförmedlingen varje månad, och jag undrade då om han även skulle redovisa att han tackat nej till jobb för att han redan på förhand bestämt hur det skulle vara, och då blev han såklart ännu mer irriterad (för att han vet att jag har rätt?)
mm, så stämningen är ju verkligen inte den bästa just nu. och det är möjligt att jag inte är så supportive som jag borde vara, men jag är så LESS. för det är ju inte som att jag ser att han försöker förändra någonting. jag tycker att han kunde ju åtminstone PROVA att a. sluta skjuta upp saker till sista sekunden, b. använda kalender för att komma ihåg saker. plus att han borde kartlägga vad han gör under en dag och inse hur mycket av hans tid som går åt till att sitta med telefonen. han klagar ju ständigt över att han "inte hinner" vare sig ditt eller datt, men han kan sitta i timmar och glo på diverse youtubevideos och instagramkonton som föreslås baserat på vad man redan gillar, och då ska han bara kolla en till och en till och en till. och han SER INTE MÖNSTRET.
nu blev det bara negativt allting, men jag är LESS. jag är också stressad över diverse jobbsituationer, men när jag pratar om hur saker funkar på mitt jobb så är mr S väldigt dömande och kategorisk och "det är väl bara att..." och "då får man väl se till att..." utan att ha en ANING om hur saker funkar. men ingen får tycka någonting om hur han hanterar saker och ting för då kritiserar man hans person.
blä.