alltså, igår tänkte jag att mitt mest primära problem var att snabbt kunna hitta någon som skulle kunna ersätta J, personen som skulle komma och jobba säsong men som nu ska genomgå terapi. men nu kommer vi till detta lilla dilemma: att J inte är sjukskriven som jag trodde utan han "kommer att bli" sjukskriven när terapin börjar, och det är ytterst oklart NÄR den börjar för än så länge står han bara på någon slags väntelista. och eftersom vi har skrivit kontrakt på hans anställning så innebär det att han är anställd hos oss från och med nästa månad och det går inte att göra något åt såvida han inte själv säger upp sig.
jaha, och då går ju tankarna så här: att det kanske å ena sidan är bra att ha ett jobb och rutiner och grejer att haka upp sitt liv på och det är väl självklart att man vill och ska hjälpa en medarbetare (J har jobbat x antal säsonger i produktionen tidigare så han är inte som en okänd nyanställd för oss), men å andra sidan känns det ju oerhört instabilt att ha en medarbetare som i princip är att betrakta som suicidal och gud vet hur lång tid det kan ta att avancera i den terapikön och gud vet vad det sätter igång för processer när väl terapin drar igång? och då står vi kanske där mitt i säsongen och J kanske måste vara helt sjukskriven. plus att själva jobbet periodvis är rätt stressigt och det vet man ju inte heller hur han kommer att reagera på det. å ena sidan vill man ju kunna hjälpa, men om det inte blir bra så känns det ju verkligen sådär PLUS att det blir problem i teamet. men om detta är något som J klamrar sig fast vid så vill man ju liksom inte ta det från honom heller. jag ringde honom igår för att försöka känna av lite vad han själv ville, men fick inget riktigt grepp om det. å ena sidan tyckte han att det kunde vara "bra att ha något att göra" och å andra sidan tänkte han sig att det nog kanske räckte med att jobba ett par dagar i veckan. och det är ju svårt att lösa så det blir någon kontinuitet i det hela.
så: FAN OCKSÅ. ja, men alltså det är ju verkligen inte mig det är synd om här, för i förhållande till hur J har och gissningsvis också har haft det under väldigt lång tid så är det här ju ingenting. men samtidigt: det är ett stort problem som jag måste hitta en lösning på och det rätt så snart. och jag vet fan i mig inte hur det ska gå till.