all work, some fun

.jag 2020-12-02 12:35 (1 kommentar)
jo, men det går väl rätt bra nu eller vad man ska säga. sen jag fick anställa en vikarie för ett par veckor sedan så har jag knappt behövt lyfta ett finger avseende mina gamla arbetsuppgifter. mina nya däremot, de attackerar från alla håll och kanter. jag har framför allt ett projekt som tokstressar mig. i natt satte jag mig rakt upp i sängen med uppspärrade ögon och vansinnesstirrade ut i mörkret eftersom jag kom på att "mitten av december" ligger så otroligt nära i tiden. och det är verkligen SÅ MYCKET som inte är klart än. mycket är typ "nästan" klart och det fattas bara lite här och lite där, sånt som folk i andra bolag ska förse mig med, men så blir någon sjuk här och det blir lockdown där och så står allt och stampar. utöver det så ska allting summeras och slutsatser dras och det ska presenteras lite snyggt också. min lägstanivå är rätt hög så jag vill inte lämna ifrån mig något slarvigt hopkrafsat.

utöver det: min nya chef visade sig inte vara rätt person för jobbet. inget jag direkt märkte av för jag träffade honom bara en gång, men andra som träffade honom mer fick ingen bra magkänsla och den ska man ju inte förakta. så nu har jag min gamla chef igen, honom trivs jag utomordentligt med så det är ingen förlust för mig.
och som om det inte är nog med det så kommer ett nytt stort projekt att dra igång inom kort. vår ledning har nämligen gjort ett statement att inom en treårsperiod så ska vår koncern vara bland ledande inom ett visst område. och enligt min chef så var jag "självskriven" att vara med i den projektgruppen. helst hade han velat att jag tog en roll som koordinator för hela koncernen för detta projekt/område, men "då måste vi ju hitta en ny '.jag' som gör ditt jobb, och det blir ju inte lätt". jamen tack i alla fall för att han inte bara låter saker drösa ner på mitt skrivbord.

känner mig så duglig och det är inte första gången som han höjer mig, han har tidigare i år sagt att om jag vill ha rollen som [min funktion]schef på siten i USA så är den min. fast det ville jag ju inte. men ändå rätt stort. och det här nya kommer också att bli stort tror jag. och svårt. först var vi tre stycken i projektgruppen, alla från olika nordiska länder så jag kände bara: skönt, då kan vi prata nordiska. men så kom en utomnordisk snubbe och sa att han gärna ville vara med på ett hörn så nu måste allting vara IN ENGLISH utöver att jag knappt fattar det på svenska. det blir nog...eh, nyttigt. utvecklande. eller nåt.

och samtidigt: känner mig så KASS som inte kunnat leverera med avseende på det här evighetsprojektet som det nu är fastslagit att det ska vara klart om tio dagar. det känns så himla trist när någon tror på en och så kan man inte riktigt leva upp till dom förväntningarna. jag ska göra så gott jag kan, men det känns inte tillräckligt.
idag jobbar jag hemma, sitter i soffan och har solen i ögonen och har lagt sista handen på en rapport som var på 132 sidor och innehöll en massa data och närmare 300 olika diagram. den har jag också varit försenad med, men nu har jag haft en presentation och kan i alla fall bocka av det oket. nu tror jag det är dags för lunch och sedan ska jag blåjobba resten av eftermiddagen.

hade avslutning på en av mina hundkurser förra veckan och fick så himla fina omdömen: "bästa kursen jag gått", "har lärt mig så mycket", "kunnig och engagerad ledare", osv. det är ju kul och självförtroendet växer. det behövs väl, tänker jag. för det behövs ju inte så himla mycket för att man ska ramla tillbaka ner i avgrunden och träffa sin inre 14-åring som inte hade en enda vän och som var beredd att göra nästan vad som helst för att få känna att hon var någon eller åtminstone en del av någonting, istället för att vara den som man i bästa fall bara glömde men oftare aktivt valde bort eftersom hon var så udda, kantstött, misslyckad och så fel.
saker som min inre 14-åring skulle ha behövt veta: att i framtiden skulle folk reflektera över att de varit tråkiga dussinmänniskor och komma fram till att "man skulle ha varit mer som '.jag', hon var ju så cool". eller det är i alla fall vad min bror säger att folk från my home town sagt om sig själva och mig i modern tid. det är ju en klen tröst sådär 30 år senare, men ändå en tröst.

nu: jobbajobbajobba

Tinto?

Å, jag skulle vilja krama din inre 14-åring!

2020-12-18 12:39:28


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.