rage

.jag 2019-04-10 19:50 (2 kommentarer)
jamenalltsånej, jag orkar inte. jag har väl bit för bit kunnat gå ur det survival mode som jag befunnit mig i så himla länge. och det konstiga är, fast det finns säkert någon bra psykologisk förklaring, att nu känns allting bara ÄNNU jobbigare. jag kan bara se berg av ogjorda arbetsuppgifter, en kilometerlång to do-lista som bara växer för att det hela tiden dyker upp mer akuta saker och ALLT måste tydligen gå genom mig. jag ska lära upp nyanställda och finnas till hands och ha koll på allt och skriva alla mötesprotokoll och koordinera J:s halvgjorda projekt med de som ska ta över och jajaja, jag orkar ju allt och lite till. men sen kommer det till såna saker som att samla ihop några råvaruprover och se till att det blir skickat till ett av de utländska bolagen så att de kan ta över ett projekt. ORKAR INTE. och är så stressad att jag inte orkar förklara för någon vad jag behöver hjälp med för det tar sån tid och då kan jag lika gärna göra det själv. och så blir jag så jävla irriterad över att mr S belamrar VARJE LEDIG YTA med sina jävla grejer som man måste kliva över och gå runt och absolut inte får flytta på för då förstör man hans system av att veta var saker är. och varje gång vi diskuterar detta och jag säger att jag mår dåligt av att allting bara ligger i högar överallt och jag har accepterat att vi har olika syn på vad som är stökigt och höjt min lägstanivå mer än vad jag trott vart möjligt för att han tycker det är så jobbigt och tråkigt och ångestskapande att städa, men jag känner inte direkt att han har gjort motsvarande för mig. och då säger han att han ska bättra sig och då kan jag till exempel be honom att plocka undan sina grejer från matbordet och han säger att han ska ta tag i det och så händer det just inget mer.

och så går jag den här jävla instruktörsutbildningen varenda helg och den är faktiskt onte speciellt bra och det är långa dagar som knappt ger någonting. och så finns det en teoridel som ska göras på nätet och alla har fått inloggningsuppgifter och sitter i gruppchatten och diskuterar och hjälps åt, men jag har inte fått någon inloggning och jag mailar kursledaren om det och hen svarar inte fastän hen sagt att hen alltid ska göra det. och så blir jag ännu mer stressad för att jag känner att jag får mycket mindre tid än de andra. inte för att jag inte tror att jag ska fixa det, men rent principiellt. och sen är det en på kursen som nästan inte har varit med alls och sen visar det sig att hen inte ens kan komma den dagen som det är examimination, men då snor dom väl ihop nån liten speciallösning. och då blir jag bitter och undrar varför jag ska behöva offra en massa helger på detta när det tydligen funkar för somliga att missa hälften av gångerna när det är uttalat att det "krävs hög närvaro för att bli godkänd". visst, hen är duktig och kunnig men det är väl fan jag också i så fall. det finns folk som ställer klockan och går upp mitt i natten den dagen som kurserna öppnar för anmälan, för att få komma med på MINA kurser. det finns folk som går samma kurs om och om igen och säger att de gör det för att de tycker att jag är en så bra instruktör. SÅ DET SÅ, har jag lust att skrika. fast det gör jag såklart inte.

och sen är helgen slut och jag går upp mitt i natten och åker till jobvet och sen åker jag hem från jobbet efter tio timmar som verkar ha blivit standardarbetstid och så ringer L och är deppig och känner sig misslyckad och då måste man bli en stark och positiv förälder som peppar och stöttar. och sen ringer jag N och frågar om inte hon och J kan komma och hjälpa till och bära pellets, men de har inte tid. NÄHÄ. jamen tack för alla jävla gånger som jag har hjälpt dig när jag egentligen inte haft tid. sa jag inte för man vill ju inte vara föräldern med offerkoftan, men jag tänkte. och sen var jag bara precis hemma och vände för sen skulle jag iväg till brukshundklubben och hålla kurs och sen kom jag hem efter läggdags och hann inte ens ta av mig jackan så sa mr S att han hade flyttat på routern och nu kom han inte ihåg hur sladdarna suttit och den höll på att starta om sig hela tiden. jaha, men URSÄKTA MIG DÅ för att jag i det läget sa "jaha, och det tycker du förstås att jag ska fixa nu då?" på ett passivt aggressivt sätt. och han blev SKITSUR och sen blev det ett stort jävla gräl om allt möjligt. och INGEN JÄVLA STANS kan jag få höra att jamen jag förstår om du är lite ur gängorna nu och jag fattar att humöret inte är på topp, utan här ska man tydligen vara på topp och leverera prickfritt 24/7.

så då gör jag väl det? eller så gör jag som jag gjorde idag: kommer hem, duschar, går och lägger mig. utan ett ord. skiter i att hälsa på mr S när han kommer hem, skiter i att svara i telefonen när N ringer, tänker sårat och barnsligt att jag kan väl fortsätta så här RESTEN AV MITT JÄVLA LIV NU för det är ju ändå ingen som uppskattar mig om jag inte uppför mig exemplariskt och är glad som en lärka, stark som en oxe och rent generellt fungerar som en slasktratt för alla andra. buhu buhu och offerkofta på. det är ju ändå ingen annan som tycker synd om mig så det är väl med det som med allting annat: får fixa det själv.

sodanismo

<3

2019-04-12 08:11:45

AnnA

Eller så är det dags att ta en kort time out från jobbet innan det äter upp dig? Du jobbar, jobbar, jobbar hela tiden. Alldeles för mycket under lång tid.
Vad kan du göra för att få lite energi? Ta en ledig dag, sjukdag? Och jag vet att man tycker man inte kan. Men jo man kan, tro mig. Har också varit där, och företaget går inte under. Men DU kan gå under om du inte aktar dig. Var rädd om dig och börja prioritera dig själv lite mer. Ingen annan gör det åt dig. <3

2019-04-13 07:41:04


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.