nu är äntligen årets två jävligaste månader avklarade, så här i efterhand var det väl ändå inte så illa. inte jättekallt, inte jättemycket snö, inga jättestora konflikter (det sista har dock ingenting med de två första hatobjekten att göra). och nu är det mars. vår! snart i alla fall.
jag har anställt en assistent som jag tror mycket på. framför allt tror jag på idén med en assistent som är helårsanställd istället för att behöva börja om varje år. vad som dock gör mig bekymrad är den andra personen i teamet. han är...ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. ostrukturerad? oengagerad? ovillig? vi går igenom saker som ska göras, jag förklarar och han säger att han förstår, men sen känns det liksom inte som att han sätter sakerna i ett sammanhang, så nästa gång saken inträffar är det som att han inte riktigt förstår vad som ska göras, det är som att allting är lösa trådar. meningen är ju att han, J, ska ta över mina gamla arbetsuppgifter och ansvara för dom med hjälp av M, den nya assistenten, medan jag helt och fullt ska få ägna mig åt det som är mina nya arbetsuppgifter. men i nuläget känns det ju sådär. nu under lågsäsongen har han jobbat med ett projekt som jag inte har varit så involverad i utan det har styrts från annat håll och han har rapporterat till andra. för kanske en månad sen så hade vi ett samtal där jag informerade honom om att säsongen går mot sin början så det kan vara idé att antingen se till att avsluta projekten, alternativt överlåta dom till någon annan om han bedömer att han inte hinner bli klar. jag tog också upp att han får säga till om han tycker att han behöver hjälp eller mer utbildning, men han tyckte att det var bra.
och sen har dagarna gått. jag har haft lite utbildning i hans nya (dvs mina gamla) arbetsuppgifter efter hand som de dykt upp, men det har ärligt talat gått sådär. visst kan det bero på mig, men helt ärligt: jag är bra på att förklara, jag har lärt upp ett ANTAL människor under årens lopp och har ändå ett hum om hur lång tid det brukar ta. och med honom känner jag liksom att hans tankar är någon annanstans, han lyssnar men tar inte till sig, han är ofokuserad och rent av ointresserad av dessa arbetsuppgifter. då har jag tänkt att det kanske handlat om att han varit fokuserad på projektet, men sen fick jag veta att han nu mailat till den som är ytterst ansvarig och sagt att han inte har tid att jobba med det längre eftersom säsongen drar igång. ok, fine, men det hade kanske varit lämpligt att informera mig om det? sen visade det sig att han egentligen inte kommit fram till någonting alls. ja, ok, ibland gör man ju inte det, men jag tycker kanske att det ändå har varit lite väl magert resultat för flera månaders jobb. men så fick jag ta del av det mailet och där skrev han nåt i stil med att "nästa gång kommer jag nog att komma in i det betydligt snabbare", så då tänkte jag att han kanske inte ens är van att driva projekt. det är något jag överhuvudtaget inte har reflekterat över, i sitt förra jobb (där han ändå var anställd i mer än 10 år) så hade han en betydligt mer ledande befattning än vad han har här så det utgick jag liksom bara ifrån. men så kan man såklart inte tänka.
förra veckan kom dessutom en annan kollega och undrade vad J "egentligen har för arbetstider" och då kom det fram att de där 8-16.30 snarare var 8-typ 15.45.
ousch vad jobbigt, men det var ju bara att TA SAMTALET. började med att diskutera lite kring hans attityd till arbetsuppgifterna. jag sa att för mig kändes det inte som att han var fokuserad och undrade vad det berodde på, var det projektet eller var det något annat som han inte tyckte funkade? nja, nä, han tyckte väl mest att det var mycket att sätta sig in i som ny. ja, jo, det förstår jag ju, men samtidigt har han ändå jobbat här ett halvår och på den tiden brukar man väl ändå ha hunnit skaffa sig en hyfsad bild av vad som försiggår på stället, det är ju liksom inte NASA vi jobbar på. jag sa rätt ut att jag upplever honom som lite oengagerad och det tyckte han var hårt, men erkände samtidigt att han inte riktigt brann för det som ska bli hans arbetsuppgifter utan han tyckte det var roligare att arbeta med utvecklingsprojekten och han skulle hellre vilja syssla med sånt. ja, men för att kunna göra det måste man ju ha en grund att stå på, och vägen dit går via mina gamla arbetsuppgifter och det är det han är anställd att göra och det är det som står i hans befattningsbeskrivning som vi tillsammans har gått igenom och han har sagt ok till. ja, det var han ju medveten om och det var fine med det, men han tyckte väl att det var svårt att tagga till innan man hade kniven på strupen. eh, JAHA? jaha, sen pratade vi om hans attityd. jag sa att jag upplever inte att han tar till sig vad jag säger, men det tyckte han visst att han gjorde. men om jag vid upprepade tillfällen säger "det här måste du bevaka flera gånger om dagen" och det ändå inte blir gjort, då tar man väl inte till sig? "måste" är måste", "flera gånger om dagen" kan ju visserligen vara lite otydligt, men "flera gånger" betyder ju i alla fall mer än en gång och när det då är ingen gång har man ju verkligen inte gjort vad man ska. och vad finns det liksom att missförstå? sen tycker jag att han har en allmänt nonchalant attityd på möten, så jag sa att jag också förutsätter att man kommer till möten förberedd, har läst igenom protokollet och vet vad det handlar om så man inte behöver ta upp mötestid med att sitta och förklara vad saker handlar om och vad som sas på förra mötet. tog som exempel en grej från ett möte tidigare på dagen, när han under en punkt som avhandlades avbröt och började prata om något helt annat som inte hörde dit överhuvudtaget. då menade han på att det var väl inte så farligt att ta upp någonting som han råkade komma på "under ett minimöte". jag påpekade att om man sitter och diskuterar ledningsfrågor med VD och produktionschef så är det väl inte direkt ett inofficiellt minimöte där man kan göra som man vill, men då menade han att "ja, men vi var ju inte så många". EH?
jaha, och sen fick jag ta biten med arbetstiderna också. det var ju INTE poppis, kan jag ju säga, men är det något jag ogillar så är det när folk missbrukar förtroenden. det tyckte han dock var hårda ord, men erkände samtidigt att han "inte alltid kommit upp i heltid". plus att han sagt att han "inte haft tid" att jobba med sitt projekt, hur kan man BÅDE inte ha tid att sköta sitt jobb OCH sluta tidigare var och varannan dag? sen kom världens konstigaste förklaring med att det var så svårt för honom att hinna med den veckan han hade sina barn (fast han i andra sammanhang säger att det är så skönt för barnen börjar bli stora och tar sig till och från skolan själva och inte behöver hämtas och lämnas). ja, OKEJ, men då kanske vi kan diskutera det? plus att om man jobbar typ 35 timmar ena veckan så förväntas man ju jobba 45 timmar andra veckan i så fall, och det hade han ju inte heller gjort. plus då att han "inte hunnit" både det ena och det andra.
jobbigt samtal, men det kändes ändå nödvändigt att sätta ner foten innan det hinner gå för långt. men alltså FOLK? vad är det för fel på dom? vad trött jag blir på sånt här. ända bra med det är att som chef har jag faktiskt mandat att säga ifrån och behöver inte ta omvägen om någon annan chef för att få fram att det här inte är okej.
mm. så vi får väl se vad som händer nu den här veckan. det blir ju lite svårt om han ska vara den som ska jobba ihop med assistenten om han inte vet vad som ska göras och hur det ska göras. men det löser sig väl på något sätt. jag har inga problem med att peka med hela handen om det behövs, fast helst vill jag ju inte att det ska behövas.
ja, i övrigt då? jag kämpar på med mitt sockerfria liv, fast "kämpar på" var väl en överdrift för det känns faktiskt inte speciellt svårt. i början är ju allting lätt, men nu efter två månader så känns det, no jinx, som att denna livsstil känns hyfsat etablerad. det är lite ibland på helgerna som jag känner att åh, nu hade det varit gott med något med choklad i, eller kanske lite glass. men jag har, bortsett från O:s födelsedagskalas då jag tog en liten bit tårta, hållit mig till planen, jobbat med att förändra beteende, att inte ha mat som tröst och inte ha mat som belöning. det går faktiskt bra.
har överjävligt ont i nacke och axlar på ett sätt som jag inte haft på flera år. jag tror det beror på att jag har gjort en massa tunga lyft i samband med att jag jobbade med det tekniskt svåra simuleringsprojektet, för något annat kan jag inte komma på att jag har gjort. men det är jobbigt när det liksom mal och molar och det känns som att någon drar sandpapper mot öppna nervtrådar.
den här veckan måste jag dessutom jobba som en JÄVEL, för nästa vecka har vi kickoff med produktionspersonalen och då är det en massa grejer som ska fixas varav cirka noll är klara. och på onsdag ska jag sluta vid lunch för jag ska på massage, på torsdag ska jag jobba hemma för bilen ska på service och javisstja, jag har ju en nyanställd att ta hand om också. plus en icke självgående J. MEN DET KOMMER ATT GÅ BRA DET HÄR. andas, andas.