svart

.jag 2019-01-29 07:52 (inga kommentarer)
jamen jag kanske inte skulle ha JINXAT att januari så här långt kändes rätt okej? för det gör det ju inte längre. nu, när jag är i något slags klimakterium så kan man ju inte bombsäkert skylla den här plötsliga mörkret och svärtan på pms och trösta sig med att det går över om någon vecka. det är kanske pms, kanske något annat hormonrelaterat som dock är lite mer ogreppbart och svårtolkat. men JAHA. det är väl bara att rätta in sig i ledet och gilla läget.

för det har ju inte direkt hänt något som jag kan skylla på. PEPPAR PEPPAR: det är bra hemma. barnen mår bra. jobbet? ja, det är ju vad det är. kanske är det ändå det som skaver? för idag och imorgon kommer kollegor från några av systerbolagen och vi ska jobba med diverse projekt. min roll känns oklar och jag vet inte hur mycket jag förväntas deltaga. jag slutar ju normalt vid halv två-två. men folk som inte börjar förrän åtta är ju såklart beredda att köra på till halv fem-fem. och det är väl okej om jag får veta det innan, men nu har ingen sagt något och då vet jag inte om det betyder att jag inte behöver vara med på allt eller om jag borde ha fattat av mig själv att jag skulle det och anpassat mina arbetstider till övriga deltagare. gah. hatar att inte veta.

hatar också att så himla mycket just nu hänger i luften, men en del kanske löser sig under de här två dagarna. och nästa vecka ska jag åka på tjänsteresa (vilket jag också hatar) tillsammans med en kollega som jag inte känner så bra. hen är trevlig och så, men vi har inte direkt något att prata med varandra om som inte är jobbrelaterat, och jag känner att det finns en gräns för hur mycket jobbrelaterat man kan prata om under all tid som jag antar att vi kommer att tillbringa tillsammans på flygplatser och i hyrbil. suck. vill inte. jag känner att jag liksom inte ens ser fram mot helgen för att den där resan hänger som ett jävla damoklessvärd över mig.

och dagen efter jag kommer hem (sent) ska jag till t*ndl*karen (tidigt). även om min skräck numera är...mer hanterbar så är det ju ändå ganska mycket sten på börda. och kanske måste jag dra ut en tand som de har lappat och lagat men som ändå inte verkar bli bra. den sitter långt in så jag tror inte det kommer att synas och jag vet massor av folk i min ålder som har dragit ut tänder, men det känns ändå som ett stigma. plus obehaget. brr.

ja, så har jag det. det enda positiva just nu är väl att jag har dragit igång en megadeluxe-storstädning på jobbet. det behövdes verkligen, för de senaste åren har ju folk bara slutat. en del har inte ens tömt sina rum och ingen har rensat bland sina oavslutade labbprojekt som återfinns på alla möjliga och omöjliga ställen. plus att folk tydligen, om något gått sönder, bara stoppat ner det i en låda. jag har burit iväg vad som känns som tonvis med elektronikskrot till återvinning.
så det kommer väl att bli bra, men just nu känns det som att det är ÄNNU rörigare. och min nya kollega är väl inte den mest drivne, vilket irriterar mig. tycker att när man är ny på ett jobb så kan man väl anstränga sig lite. plus att han, varje helg när han har sina barn, så åker han hem till sina föräldrar med dom och samtidigt liksom passar på att låta sig bjudas på middag och kunna sticka iväg och göra egna grejer medan barnen umgås med farmor och farfar. det har jag ju verkligen inte med att göra, men jag stör mig principiellt.

och på tal om det så måste jag börja kalla folk till intervjuer. jag är rädd att lönen som erbjuds är för lågt satt, de flesta har angett högre löneanspråk. det hade ju varit trist att hitta någon perfekt och så ska det stupa på att man inte kommer överens om lönen. jag har ju inget att säga till om när det gäller den biten så jag får väl hänvisa till högre ort.


ja, det är väl så jag har det just nu.


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.