Till förstasidan

 
Man har ju bara nu - 2019-01-28 12:38
Man kan ju sammanfatta mycket. Tiden, året som gick, jaget, ambitionen, drömmarna. Men allt vi har är här och nu. Gammal sanning men väl värd att putsas upp då och då och påminnas om.

När jag för några år sedan erbjöds en stresskurs på jobbet tog jag chansen. Det visade sig att stresskursen blev mer av en kbt-behandling mot min obehandlade förlossningsdepression som jag släpat runt på ganska länge. Intressant, tyckte psykologen, att teorierna är så pass anpassningsbara. Allt kokas liksom ner i samma gryta och hjälpen landar i prio-ordning. Först skulle mitt postnatala tillstånd behandlas och då följde resten med, visade det sig.

I samband med kursen fick vi ett uppdrag att sätta oss in i bilden av vårt 70-åriga jag. När vi skapat bilden av hen skulle vi sedan sätta oss ner och skriva ett brev till den vi var där och då utifrån det 70-åriga jagets kunskap. "Skriv till den här unga människan och berätta vad du hoppas för dens liv". I mitt fall blev det ett brev till en 40+-kvinna med alldeles för mycket på agendan på alla fronter. Ganska sliten och trasig men med gott mod och hopp.

Jag ägnade skriv- och tankeprocessen lång tid, jag gjorde jobbet omsorgsfullt och var säkert nöjd när jag levererade resultatet. Sedan blev det där brevet liggande i många år. Av en händelse ramlade jag över det här i höstas när jag gjorde en rensning av gamla papper.

Jag satte mig ner och läste igenom brevet och fick chansen att reflektera över den jag var då men också den jag blivit nu, några år senare, och kunde konstatera att jag ändå haft kraften att mobilisera mig i rätt riktning även om det finns mycket kvar. Det framstod så tydligt att det bara finns en enda person som kan sätta förutsättningarna för att vi ska få det liv vi vill ha och det är vi själva. Och för att vi ska få det behöver vi nog sätta långsiktiga mål och aktivt jobba för att röra oss i rätt riktning.

Det var väldigt peppande läsning och väldigt kul att se att det går åt rätt håll men att det finns mycket stor utvecklingspotential för att nå dit jag vill. Men jag är på väg, med ganska rejäla och modiga kliv.

Nu har jag läst brevet vid 46-års ålder och påmint mig om vad det är jag ju värdesätter på riktigt och vill. Målen är egentligen samma som när jag var 25. Nu ska jag spara brevet och hoppas läsa om det om fem, sex år igen för att se var jag är då. Har jag fortsatt i rätt riktning? Är jag närmare den där visionen som mitt 70-åriga jag hade? Jag hoppas det. Jag hoppas jag har kraften och modet att segla i rätt riktning, att ta de beslut som behöver tas - men att framförallt göra det jag tycker är roligt och att prioritera rätt.

Amen.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer

Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Första inlägget:
Fem år senare

Senaste inlägget:
Skön sommar till er!

Mest lästa:
Hur fort går det då?

Mest kommenterade:
Ett år senare

Antal läsare per text: 231.17
Antal kommentarer per text: 2.08