imorgon har vi revision. det har vi ju med jämna mellanrum så man tycker ju att man, jag, skulle vara van vid det här laget. men jag har alltid en känsla av domedag och undergång och det hjälper liksom inte att det nästan alltid har gått bra, för ju fler gånger det går bra, desto mer känns det som att det bara är en tidsfråga innan någon ställer den där frågan som jag inte kan svara på, ber att få se det där speciella dokumentet som jag inte hittar, letar efter bevis på spårbarhet som plötsligt har gått upp i rök. och jag vet, världen går inte under och det är inte bara mitt ansvar. MEN DET KÄNNS SÅ. och den här gången är det extra jobbigt, för det är en ny typ av revision och jag har ingen aning om vad som komma skall. dessutom har jag delegerat grejer och har således inte samma koll längre, men det är ju ändå mitt ansvar. som jag inte haft tid att följa upp och det är verkligen inte mitt fel, men det är ändå så det känns.
men imorgon så här dags har jag kanske, om det har gått bra, fått mitt liv tillbaka. i vilket fall som helst är det ju ÖVER och i alla fall ingenting att oroa sig för. jag önskar verkligen att jag inte var en sån som oroade mig så in i vassen för allting, eller kanske inte för allting men i alla fall för sånt här. dels tar det en massa energi, dels är jag orolig - HAHAHA - för att jag ska bli som min mamma. hispig, neurotisk, GAD:ig. fast sån har hon ju varit så länge jag kan minnas, om det vore ärftligt så borde det väl ha blommat ut hos mig vid det här laget tänker jag.
utöver det så beter sig en person på jobbet som om jag har gjort hen något. hen säger inget, men är sådär kylig och avståndstagande, hälsar knappt, svarar bara korthugget på tilltal, SURAR helt enkelt. oklart för vad och när det började, kanske var det när jag berättade för hen att jag blivit avdelningschef. vi jobbar ju inte på samma avdelning och det är ju inte mitt fel att min karriär går om inte spikrakt så åtminstone framåt och uppåt, medan hen fortfarande står och stampar på samma ställe. men kanske är det någon form av avundsjuka? men jag orkar inte ta den diskussionen eftersom hen dessutom är en mästare i passiv aggressivitet. orkar inte med det plus att en annan kollega är övertygad om att jag förstört hens instrument, se förra inlägget, och så helvetesrevision på detta. är det konstigt att man har en klump i storleksordningen världsdel i magen?
men för att återgå till den här sura personen: det är ju strängt taget ingen människa som tillför något i mitt liv. jag kanske helt enkelt ska sluta anstränga mig att vara trevlig och säga god morgon och fråga hur läget är och småprata om ditt och datt om vi råkar vara ensamma i fikarummet, jag kanske bara ska hålla mig på min kant och behandla hen som hen behandlar mig? äh, jag vet inte. det kanske inte ens handlar om mig? men ändå, kan folk inte bara ta och UPPFÖRA SIG?
i alla fall. imorgon så här dags, då har jag kanske fått mitt liv tillbaka, i någon form i alla fall. och då är det bara en och en halv vecka kvar till semestern och nu är det många andra som har semester vilket innebär att det inte är så mycket möten och projekt. kanske kan jag rent av börja varva ner inför semestern? ja, kanske. vilken grej i så fall.