piss

i vintras blev minsting sjuk, en autoimmun historia där prognosen enligt veterinären var såhär: kanske 75 % svarar bra på behandlingen, av dom blir många helt bra och andra får fortsätta medicinera men kan ändå leva ett gott liv. för den övriga gruppen var prognosen mer oviss, vissa svarade inte alls på behandling, andra svarade på behandling ett tag men blev sedan sämre.

och nu är vi där med minsting. vi har gjort regelbundna besök på djursjukhuset och värdena har sett fina ut hela tiden, tills förra veckan då det plötsligt kom en rejäl och oförklarlig dipp. ökning av medicindos, nya prover men nej. nu har vi ökat dosen ytterligare och ska tillbaks och kolla idag, men det ser ju inte jättebra ut. för nu är han hamnat i den här fjärdedelen där prognosen är väldigt oviss. där allt kan se bra ut och sedan går immunförsvaret bananas och skapar ett livshotande tillstånd. som inte märks, minsting har hela tiden varit till synes pigg och glad, men han är också en sån hund som maskerar obehag vilket gör det hela ännu jobbigare eftersom man inte vet hur han mår. hade det varit valpen som är en drama queen av stora mått hade det nog inte rått några tvivel om hans livskvalitet, men minsting är alltid glad. men bara för det betyder det ju kanske inte att man ska utsätta honom för vad som helst, i alla fall inte när oddsen är så taskiga.

så nu är det tungt. och till råga på allt ringer min mamma och beklagar sig över hur ledsen HON är och jag har lust att skrika att det är väl för fan inte hennes hund, inte hennes beslut, men gör det inte. och till råga på allt så har hon mage att börja dividera om att "en hund som är glad kan väl ändå inte ha ont" som om det var det jag behövde höra.

jag. orkar. inte.