herregud, jag har inte skrivit här på en månad. det har ju aldrig hänt förr, det skulle aldrig ha hänt förr när katapulten hängde som ett damoklessvärd över en och fick en till att skriva små nöduppdateringar vare sig man hade något att säga eller ej. numera känns det inte riktigt som att någon har något att säga med någon större regelbundenhet, det kanske beror på att man har så många andra medier att drälla sina ord i. eller vad vet jag? jag har ju som sagt inte skrivit här på en månad. blotta tanken på någon slags summering känns övermäktig. det har varit en svinjobbig månad. minsting har varit sjuk; riktigt riktigt dålig och även om han är på bättringsvägen och prognosen är någorlunda så är det ändå lite ovisst och svajigt. och S-hunden sjunger på sista versen. det är ju mer än väntat, men inte mindre jobbigt för det. "efter påsk måste vi nog ta en diskussion om det här", sa jag till mr S idag och han höll motvilligt med. jag märker ju att vi blundar, att vi greppar efter halmstrån, att vi intalar oss att han nog blir lite piggare snart. eller, han är väl ändå rätt så pigg för sin ålder och alltid glad - det är det som gör det så svårt - men nu börjar han bli lite väl stel och stapplig och liksom svag i bakdelen. det börjar känns som att man är inne och tafsar på vad som är ett värdigt liv. men fan vad såna här beslut är jobbiga. och svåra. SUCK.
och på jobbet då: ja, det är ju kaos. och jag har varit så förbannad på en kollega som inte levererar att jag gick till hans chef och sa som det var om ett och annat, mest för att jag var så trött på att ständigt hamna i klistret och få jobba som ett as på grund av denna kollegas oförmåga att hålla deadlines samt ett ständigt ifrågasättande på en nivå som om man ber en tonåring städa sitt rum.
och nu har kollegan fått välja mellan att bli uppsagd på grund av "arbetsbrist" (snälla vägen) eller få sparken på grund av samarbetssvårigheter. HOPPSAN, så att säga. den såg i alla fall inte jag komma. nu tror jag ju inte för en sekund att jag är så viktig att det är mina ord som har satt spiken i kistan, snarare har nog kollegan så att säga jobbat ihop till det här under väldigt lång tid och i många olika sammanhang. men ändå. lite olustigt känns det ju. samtidigt känns det ändå bra att någon för en gångs skull slår näven i bordet och gör någonting. tycker annars att det bara glids omkring och prokrastineras och det ska daltas och ursäktas och tyckas synd om till förbannelse och till råga på allt så ska det gå ut över andra som ändå försöker göra ett bra jobb. tyvärr är det ju så att den här kollegan ingår i en kedja av arbetsuppgifter där jag är nästa länk, och nu är det ytterst oklart vem som kommer att komma före mig i den kedjan. jag inbillar mig inte på något sätt att det kommer att bli smidigt, men jag slipper i alla fall stressa ihjäl mig över att gå och vänta på underlag och behöva tjata och bli osams och vänta ännu mer. på något sätt måste det väl ändå bli bättre, inbillar jag mig. vi får väl se.
annars: det går riktigt bra med min nya assistent, han och min gamla assistent har blivit lite kompisar vilket gör att min gamla assistent har skött en hel del av upplärningen. win-win på den. och på onsdag ska jag träffa min bästa J, och sen är det påsk och ledigt och inte ett skit planerat.