men gud så tråkig jag är. skriver aldrig och när jag skriver så är det väl mest gnäll. och det är väl inte heller någon direkt nyhet för sån är ju jag tydligen. har inget jättebehov av att bubbla om hur bra allting är när det är det. men jävlar vad tangentbordet glöder när jag sen är sur, arg, ledsen, irriterad eller när folk i allmänhet beter sig som as.
men det händer uppenbarligen så väldigt lite just nu. och det är väl inte bara av ondo direkt, att det inte finns så himla mycket att gnälla om. jag trälar på med jobbet. just nu är det mest all work and no fun, faktiskt längtar jag lite efter att säsongen ska dra igång (fast när den är igång så längtar jag efter att den ska ta slut), för nu känns allt som ett tröstlöst hav av möten och projekt som aldrig tar slut. våra ägare håller på med att likrikta verksamheten så att alla bolag i koncernen ska jobba på samma sätt. och det är ju såklart bra, man behöver ju verkligen inte uppfinna hjulet fem gånger om. fast ibland blir man trött när ingenting bara kan få vara som det alltid har varit utan ALLT ska ändras. sen vet vi ju att våra nuvarande ägare inte kommer att äga oss mer än några år till. de har hela tiden varit tydliga med att de har köpt oss för att göra oss lönsamma och sen ska vi säljas vidare. så om max fem år får vi en ny ägare och då blir det kanske på ett helt annat sätt.
den här veckan har vi anställningsintervjuer för min nya assistent. hatar att inte veta vad man får, alla är ju bra på pappret så att säga och på en intervju så visar man ju upp sitt bästa jag. men om det sen inte håller hela vägen kan man ju hålla sig för skratt. med facit i handen är det fan inte många som levt upp till det som jag tycker är lite basic: att komma i tid, göra det man ska och sedan får man ju gärna vara lite trevlig också. inte så att man behöver vara en smilfink eller aldrig få ha en dålig dag, men man behöver ju inte vara som B heller som gick omkring och pustade och suckade och stönade KONSTANT. eller som förra assistenten som sjukskrev sig minst en gång per månad och som inte klarade av att ha mer än en boll i luften samtidigt och som aldrig kunde jobba över en sekund. men vi lär oss väl av misstagen att inte utgå från att någonting är självklart för någon och nu ska vi vara supertydliga med vad som gäller redan från början. så får vi väl se hur det blir. men jag ser INTE fram mot den här perioden med upplärning. bläää. ska dock vara supertydlig med att jag INTE kommer att finnas tillgänglig hela tiden för att slippa känna mig som en röv när jag är tvungen att gå iväg och göra andra grejer, för det kommer ju inte att funka. funderar också på att lägga in en brasklapp att jag verkligen inte menar något illa med att inte vilja ha sällskap till och från lunchrummet. man vill ju liksom vara trevlig och att den som är ny ska känna sig delaktig och medräknad, men samtidigt känner jag att om det där med att "nä, vad säger du, ska vi ta lunch" inte kommer spontant blir det liksom ett litet projekt att samla ihop folk för att gå hundra meter till en annan byggnad och det känns lite jobbigt för mig som inte är supersocial av naturen. och behöver jag ha fler jobbiga saker än jag redan har? NEJ, säger jag. en liten del av mig säger att jag kanske ändå måste jobba på mina sociala skills, men samtidigt: NEJ. det måste jag väl ändå inte? och varför måste JAG känna att det ansvaret vilar på mig? det är ju inte som att man är ett gäng som alltid går på lunch tillsammans och lämnar en utanför, det hade inte varit okej. men kan man liksom inte få bestämma att det är okej att gå själv om man vill det?