När Grodan kom till världen - del 2

Nu vet ju inte jag hur en vanlig förlossning går till. Allt jag har att utgå ifrån är sånt man sett på tv. Men bilden är ju ändå mamman som ligger där och krystar och pappan som står nervöst bredvid. Och så kommer barnet ut, lyfts upp på mammans bröst och alla tre är alldeles saliga och vacker musik spelas. Sen torkas, mäts och kontrolleras barnet för att sedan återvända till mammans bröst och pappan sitter bredvid med armen vilande runt hela familjen.

Så är det kanske inte i verkligheten.
Och så var det verkligen inte för oss.

När Sambon och Grodan försvann till Neo-avdeningen låg jag kvar med två klämkäcka narkoskillar som underhöll mig. Missförstå mig rätt nu, de var helt underbara där de satt och snackade på om allt möjligt. När jag var färdigsydd tog ena killen med mig till uppvaket. Där hade man begärt att jag skulle ligga maxtiden - 4 timmar - för att se om jag uppvisade vissa symptom. OM jag gjorde det skulle det innebära att jag fick fortsätta iväg till någon annan avdelning där man skulle ge mig diverse behandling. Uppvaket är inte den roligaste av ställen. Men jag kände mig ändå ganska lugn och hade en övertygad känsla att min Groda var i goda händer och att min Sambo var med honom hela tiden. Så jag tog det jävligt piano och såg tiden an.

Efter ett tag (tiden är skev på ett stilla uppvak) kom Sambon och en barnmoska förbi. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som sas då. Barnmoskans ord fastnade inte alls. Sambon sa att Grodan mådde bra och allt gått bra. Han berättade nog något mer, men det gick liksom inte ritkigt in. Man visste fortfarande inte då vart jag skulle ta vägen för natten. Sen var de borta igen.

Klockan var närmare 23 på kvällen när man tillslut ansåg att jag inte påvisade några direkta symptom och att jag skulle få återvända först till förlossningen. Där skulle vissa prover tas och om de såg bra ut skulle jag få komma tillbaka till min avdelning jag spenderat senaste veckan på. Och de skulle skjutsa min säng via Neo-avdelningen så att jag skulle få träffa min son för första gången ordentligt.

Jag hade ingen mobiltelefon. Visste inte vart Sambon fanns. När jag kom till förlossningen kände jag att det fanns inget viktigare i livet än att få tag på honom och samla ihop min lilla familj. Jag ville inte vara ensam en sekund längre. Man berättade att Sambon precis hade åkt hem för natten. Han trodde ju att han ändå inte skulle få träffa mig den natten.
- Jag måste få tag på honom, utbrast jag med lätt panik i rösten. Han måste komma tillbak.
En sköterska lånade mig sin mobil. Rara ängel!

Haha, hur pinsamt är det inte att erkänna, men jag kan inte min sambos telefonnummer utantill. Vi har inget hemnummer. Så först fick jag ringa min mamma. Hon var ju så klart otroligt orolig och ville veta hur allt hade gått. Jag hade bara en tanke i huvudet, jag måste få tag på Sambon... ALLT annat får vänta.
Är det något jag ångrar idag är hur jag bemötte min oroliga mamma. Jag kunde ha stannat upp i 15 sekunder och med lugn röst sagt att allt hade gått bra. Men jag istället lät jag lätt panikslagen och bad bara att få Sambons nummer. Jag måste ha oroat henne ännu mer. Förlåt kära mamma.

Sambon satte precis nyckeln i vår ytterdörr när jag ringde. Men han bara vände om. Tiden tills han dök upp kändes som en evighet. Men vilken känsla när han sen plötsligt stod där i dörren. Vi fick lite mackor och cider i vinglas för att fira att vi blivit föräldrar. Därefter var provsvaren klara och jag hade blivit godkänd. Klockan hade nu passerat midnatt när man till slut körde in min säng på neo-avdeningen. Ända fram till min lilla Grodas plastbytta.
- Vill du hålla honom frågade Neo-systern.

HAHAHAA.. vill jag hålla?? Vill JAG hålla?
Så la hon ner vårt lilla, lilla knytte i min famn. Över 6 timmar efter att han kom till världen fick han landa i mina armar.
Jag sitter just nu i skrivande stund och bölar ögonen ur mig, men jag vet faktiskt inte vad jag gjorde just då. Kanske lite. En tår. Men inte den syndaflod jag kanske hade trott jag skulle gråta. Jag var bara så jävla lycklig. Där var vi. Jag, min sambo och min son. Tillsammans och inte var för sig.
Slutet gott, allting gott.

Den natten fick jag och Sambon komma upp på den avdelning jag bott på tidigare. Han stannade kvar över natten. Man kom flera gånger under natten och kontrollerade mitt blodtryck och sånt. Jag sov nog inte alls den natten. Jag var helt uppe i varv. Och lycklig.

Nu måst jag kila igen. Det har gått 4 dagar sen allt det här hände och det har ju så klart hänt mängder av saker sen dess. Överlag är det mesta tipptopp. De set backs som varit har handlat om min egen tillfrisknad. Men Grodan tar de steg framåt man förväntar sig att han ska göra. Han har de problem som är förväntade att en groda som är 33 veckor in the making ska ha. Alla som jobbar på Neo verkar alldeles förträffligt lugna. Vi är både lugna och oroliga så klart. Men mest lyckliga. Det här kommer gå bra. Vi är på god väg. Nu har vi några veckor kvar att hänga här. Ingen annan än vi får träffa Grodan.

När våren närmar sig, när april tar vid, då tror jag att vi får komma hem och bli en sån där familj som alla andra.

Puss på er allihop.
Nu ska jag till Grodan.