alltså, jag är så trött. och tiden går så långsamt, det är som att det är måndag i flera år. och sen är det plötsligt helg och sen är det plötsligt måndag igen och sen är det snart december och så har snart hela 2020 passerat. hur kan det gå så fort när det samtidigt känns som att man vadar i sirap?
men saker löser sig långsamt. pratade med min chef, som ju numera inte är min närmaste utan min näst högsta chef, han kallade till möte med sin chef, dvs min högsta chef, vi enades om att något måste göras och detta något var då inte att jag skulle jobba dubbelt eller släppa mina projekt, utan istället fick jag lov att anställa en vikarie resten av året. HA-LLE-LU-JA säger jag bara. nu får M sitta på en stol med sin foglossning och peka med hela handen vad som ska göras, och vikarien, en kille från produktionen som lämpligt nog var arbetslös och ledig nu under lågsäsong, gör jobbet och jag kan sitta på mitt rum och ha dörren stängd och äntligen få hållas med mitt. nu är det ju inte en dans på rosor bara för det, för jag ligger ju fortfarande så sjukt mycket efter. men idag hade jag ett bra möte med kollegor i ett annat bolag och de lovade att stötta med det de kunde. nu sitter jag och väntar på svar på om vi ska ha ett projektmöte i ett annat bolag nu i eftermiddag eller om vi ska skjuta på det, för hon som kan supporta mest hade inte riktigt tid idag.
och mr S trivs jättebra på sitt nya jobb. kommer hem, är trött visserligen men har ändå lite energi och är positiv. det är så himla skönt.
nu ska bara N ro iland några högskolepoäng så att hon kan börja få pengar från csn och jag slipper försörja henne, vilket jag har gjort hela hösten. inte kul för vare sig henne eller mig men såklart bra att det ens är möjligt. sen ska man väl inte klaga, för det går sannerligen ingen ekonomisk nöd på mig, men jag lider svårt av att inte kunna spara någonting av lönen. för mr S har ju knappt haft några pengar att röra sig med sen i somras, så jag har ju dragit det tyngsta lasset där. fick också stötta N när hon fick glapp mellan lön och a-kassa i somras så det känns som att pengarna bara flödar ut åt alla håll, och då känns det som att jag är nära ruinens brant fastän jag har en rejäl buffert som ju ska vara till just såna här tillfällen? men hjärnan är inte riktigt i linje med logiken där och jag känner mig stressad och typ fattig. fastän jag fattar att det ju är ett sånt HÅN mot folk som inga pengar alls har. men jag har också levt ur hand i mun och den känslan är inget jag gillar.
jaja. nu fick jag precis mail att mötet blir uppskjutet till fredag så då åker jag väl hem och städar samt försöker vila mig i form. är som sagt trött, tröttare, tröttast. men det är väl alla så här års?