ibland är man bara så jävla ensam

.jag 2019-11-13 21:40 (2 kommentarer)
alltså, ibland undrar jag varför jag inte har kommit längre? med mig själv då. jag HAR ju kommit långt, tycker jag. massor av saker som var issues för mig för en fem-tio-femton-tjugo år sen är idag inget som bekommer mig. jag har utbildat mig, jag har gjort karriär, blivit något, blivit någon. om det nu är så himla viktigt vet jag inte, men jag tycker ju att jag har ett rätt bra liv. jag tycker ju ändå att jag är rätt så stabil, att jag oftast inte tänker så mycket på och inte är speciellt bitter över det som varit.

men så plötsligt händer det till synes helt bagatellartade grejer och plötsligt slungas jag tillbaks med full kraft och blir cirka 14 år igen. som idag då. alltså, det var så löjligt att jag nästan inte vill skriva om det, men så här var det: jag och en kompis hade bestämt att vi skulle träffas och träna spår med våra hundar. hon bor på en gård och vi skulle vara hemma hos henne för de har jättebra marker att träna på. ja, sen när jag kom så hade hon bjudit dit en av sina andra kompisar också, jag känner henne lite halvt om halvt sådär men vi umgås inte direkt. och det är ju såklart helt upp till min kompis om hon vill passa på att bjuda in fler att träna på hennes marker, det finns gott om plats och jag har absolut inget emot hennes kompis, det är inte det. det är verkligen inte det. vad det handlar om är att när jag kommer så står de två och pratar och skrattar och har jättetrevligt. och det är då som den där känslan slår till, den som jag alltid levde med när jag var yngre. den där känslan av att inte riktigt höra till, att inte passa in, att möjligen få vara med på nåder lite sådär ibland men att folk rätt så ofta, nästan jämt faktiskt, "råkar" glömma berätta för en att de ska åka och bada, se en film, gå på fest, sånt där som man får höra om efteråt, som folk alltid återkommer till, "minns du det där du vet" och så gapskratt som stänger en ute, sånt där som man måste ha varit där för att fatta. och man är aldrig där, för man får bara vara med om man råkar vara i närheten när det pratas om det och man får liksom långsamt skjuva sig in i en gemenskap som inte är ens egen, klamra sig fast vid något som är för halt för att få grepp och försöka låtsas som att man är någon som räknas. jag vet faktiskt inte vilket som var värst, att vara den som fick höra i efterhand om allt roligt som andra gjort, eller att få vara med lite av en slump och på nåder och ändå inte riktigt räknas.

det var lite så det kändes när jag kom och min kompis stod där och pratade och skrattade med sin kompis. sen var det VERKLIGEN inte så att jag blev exkluderad, men det är ändå så att min kompis umgås med sin kompis mer än vad hon umgås med mig, och de har i sin tur andra gemensamma kompisar som jag mer bara känner till namnet om ens det. så jag kände mig ändå lite som att jag var femte hjulet fastän jag inte alls var det.

sen är min kompis' kompis en jätteerfaren hundmänniska som har tävlat i elit i hur många år som helst, och hon hjälper min kompis en hel del med hennes träning. jag gillar inte riktigt allt med hennes tänk och träningsmetoder, men det är ju inte min sak.
ja i alla fall. vi la våra spår och sen bestämde vi att vi skulle träna lite budföring medan vi väntade. och då kändes det IGEN som att det var min kompis och hennes kompis som var dom som räknades och jag var den som fick vara med på nåder. återigen, det var ingen som sa något eller gjorde något som någon annan skulle kunna säga var exkluderande, det bara kändes så.
ja, sen skulle vi gå våra spår. jag kan säga så här, att jag har inte fått någonting gratis med stumpen. han är både lättstörd och vimsig och svårläst i spåret och blir det för svårt så kan han helt tappa sugen. det är en ovan situation för mig, men jag har en träningsplan och den håller jag mig till. den går ut på att jag lägger spåren själv för att vara 100 % säker på att kunna vägleda honom på rätt sätt. hellre avbryta om jag blir osäker än att traska omkring på måfå och hoppas att det löser sig. och så mängdträning av vinklar och med mycket belöningar efter, det är den plan som jag har gjort upp tillsammans med några jag har bett om tips och råd.
och det har gett resultat, numera spårar stumpen bitvis med ett rätt så stort självförtroende och han plockar upp nästan alla apporterna. sen finns det fortfarande massor av grejer att jobba med, för han är fortfarande sjukt osäker i vinklarna och så fort han ser en fågel eller människa eller bil om det så är hundratals meter bort så kommer han av sig och står och stirrar och sen vet han inte riktigt var han är någonstans. men det är ju bara att gneta på, veta var spåret går och så låta honom jobba.
jag var nöjd med stumpens arbete idag, tyckte att han spårade med bra motivation och kunde samla ihop sig rätt bra. men då skulle väl kompisens kompis lägga sig i, eller det var så jag upplevde det, och komma med tips om hur jag skulle göra. och JAG VET att hon bara menar väl och vill hjälpa till, och det är ju inte som att jag är något proffs som kan allt, men det stör mig ändå. och sen när min kompis gick sitt spår så var det ett coachande utan dess like. jag vet ju att min kompis vill ha det så, men återigen kände jag mig utanför och exkluderad. och LÖJLIG, det kändes lite som det där som folk alltid har sagt att "tjejer kan inte leka tre".

ja, sen åkte jag hem och egentligen hade jag tänkt jobba, men jag blev bara sittande med datorn i knät utan att få något vettigt gjort, kände mig deppig och ensam och ful och liten och meningslös. och sånt här kan man ju inte prata med folk om, inte ens med mr S tror jag, för det känns så löjligt. så enfaldigt och ynkligt och fattigt. som att jag är typ svartsjuk på min kompis för att hon leker med någon annan, och DET ÄR JAG INTE. jag vill bara inte känna den där känslan av att jag inte räknas, inte hör till. vill inte vara fjorton, vill inte känna mig som fjorton, aldrig aldrig mer.

AnnA

Exkluderad är fan ingen rolig känsla, även om det inte är medvetet. Själv hade jag inte blivit jättenöjd om jag trodde vi skulle arbeta 2 st med våra hundar och plötsligt är vi 3. Sådant vill i alla fall jag veta i förväg, så vida det inte är en öppen spår/sök grupp.
Hoppas du kan borsta av dig känslan, för du är ju väldigt bra och duglig. Speciellt med dina hundar. Kram

2019-11-14 17:38:54

Tinto

Trist såntdär. Det är känslor som är svåra att skaka av sig, vare sig de är berättigade eller inte. Kram.

2019-11-14 18:44:45


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.