det är konstigt det där med att folk, åtminstone i min omgivning, tycker sig liksom ha rätt att lägga sig i ens liv och vilka val man gör. som nu. vi har gift oss. för oss är det stort; helt enormt, det vackraste och mest skimrande som finns. men vi var tidigt väldigt överens om att vi INTE ville göra detta till någon stor händelse som involverade en massa andra människor. vi ville slippa stress och stim över att saker inte skulle klaffa. vårt giftermål är ju VÅR grej som VI gör, och vi kände att vi absolut inte ville minnas det som en enda lång radda av en massa bry med mat och bordsplacering och tal och blommor och kläder och skit, det är liksom inte vår grej. så vi bestämde i ett mycket tidigt skede för den korta vigselceremonin en eftermiddag på rådhuset.
och i sin enfald tror man ju att folk ska RESPEKTERA detta. jag menar, jag respekterar ju att andra vill göra det här till världens grej, världens fest och värsta jättepartyt med de snyggaste kläderna och frisyrerna och den godaste maten och de finaste presenterna och de fyndigaste talen och hela skiten. men de senaste veckorna tycker jag inte att jag har GJORT annat än att svara på frågor i stil med: men ska ni verkligen inte ha några gäster, vill du inte att dina barn ska vara med, ska ni verkligen inte låta era föräldrar få komma, ska du inte köpa nya kläder, ska du inte fixa håret, men hahaha, ska ni HA ringar, ska ni verkligen inte ha någon fest efteråt, och så jävla vidare. men alltså ALLVARLIGT, vad är PROBLEMET och varför ska man känna sig tvungen att förklara och försvara något som man själv har valt? vi är för helvete vuxna, skulle inte vi vara kapabla till att själva bestämma hur vi vill att vårt bröllop ska vara? skärpning för helvete.
men i alla fall, det blev så bra. precis sådär opretentiöst som vi ville att det skulle vara. vi satt i bilen utanför rådhuset och lyssnade på en dokumentär om punk på radion, och sedan gick vi in och gifte oss, bara sådär. och efteråt åkte vi till en handelsträdgård och köpte ett äppelträd. och sedan åkte vi hem och åt en sunkmiddag på den lokala pizzerian och sedan kollade vi på lyxfällan på tv och gick och lade oss. och det var vackert och underbart, precis som alla dagar är vackra och underbara. även när vi är trötta och sura, även när det är stökigt och bananlådorna tornar upp sig och vi grälar så att strån och stickor ryker. bakom allt det där finns något större, vackrare, något som är så stort och värdefullt att det inte går att beskriva med ord.
utom: det är vi, det är vi, det är vi. us against the world. det största, det finaste. inget rött, inget gult, bara grönt ljus hela vägen.