17 mars. Jag har varit isolerad sedan den 17 mars eftersom jag är i minst en riskgrupp. De enda mänskliga möten jag har är de som levererar hem matvaror till mig. 5-sekundersmöten. "Hej! Tack! Hejdå." Vid ett par tillfällen har en kompis som bor i närheten promenerat hit och vi har suttit på min gård och fikat. Hon är också riskgrupp. Om några dagar ska hon läggas in på sjukhus för en stamcellstransplantation. Isolering i 5 veckor. Kommer transplantionen att lyckas. Kommer hon att få leva tillräckligt länge för att se sina barn växa upp?
Jag är van att vara ensam. Jag har inga problem med att vara ensam. Men det här att inte FÅ träffa andra människor.. Det här när den redan minimala mänskliga kontakten minskas så till den grad att den i princip helt uteblir.. Det tär. Det gör ont. Oerhört ont. Det får mig att gråta bara jag tittar på foton av min mamma, syster och syskonbarn. Det gör att de nyheter och bilder och flöden i sociala medier jag ser, på människor som inte håller avstånd, som kramas, pussas, umgås, blir ett hån.
Jo. Att så många människor inte bryr sig om de regler vi behöver hålla oss till pga viruset är ett hån. Det är själviskt. Respektlöst. Ignorant. Det är läskigt att så många t o m i kris fullständigt struntar i sina medmänniskor och anser att deras öl på krogen är viktigare. De är inte ens rädda om sitt eget liv. Om de åtminstone vore rädda om sitt eget liv. Nej, en öl eller ett glas vin med vännerna är viktigare än att andra får en chans att leva, att vårdpersonal slipper gå på knäna in i väggen. Vad gör denna ignorans med smittan? Hur mycket ökar det på tiden för isolering för riskgrupper och bördan på sjukvården?
Gudskelov att jag har mitt jobb kvar och att det går så bra att jobba hemifrån, men det har blivit en vardag jag inte vill ha. Det nya normala. Och vi ser inget slut på det ännu. Vi vet inte när vi kan börja leva som förut. Hur länge ska jag behöva förlita mig på teknik för att få se andra människor? Teknik kan inte ersätta människor. Hur länge dröjer det innan jag får en kram?