Har just läst igenom alla mina texter här, öppna såväl som hemliga. Herregud! Vilket jävla år jag hade 2014. Vilken jävla depression jag tröskade ner mig i våren 2015.
Och vilken fucked up-relation jag trodde att jag befann mig i med D (och vilka många varianter av hans namn...), som visade sig vara precis den lilla osäkra pojke det är uppenbart att han var. Vi ses ibland och varje gång är han trevlig och tyst uppmärksam och jag vet att jag för typ ett och ett halvt år sedan hade kunnat dra igång enorma växlingar på det, men jag vet bättre nu och önskat att jag vetat det då. Fast jag kanske behövde en sån där tillkrånglad osäker relation för att deala med livet just då.
Mycket kroppsångest är det också. Kropps- och träningsångest och fixering vid mat. Det är väl kvar, I guess. Var nästan nere på den målvikt som jag tjatat om, i början av sommaren, men det berodde på att jag hade en magsjukdom som gjorde att jag inte kunde äta på en vecka och åt starka mediciner och well let's just say inte värt det.
Starkare än någonsin nu dock. Smackar upp 46 kilo över huvudet (nånstans tidigare här kämpade jag tydligen med 18 kg?) och gör så strikta pullups att kroppen knappt rör sig förutom i höjdled. Det är roligt. Allt utom träningskläder sitter förjävligt och så fort jag äter för mycket bulkar jag på mig som fan och jag har så många hjärnspöken som härjar men. Det är vad det är.
Det dyker upp en annan figur i mina texter också, som jag trodde skulle vara long forgotten och som också verkar ha betytt förvånande mycket för mig med tanke på hur ofta jag skrivit om honom. På något sätt har vi sedan dess och efter något år av fullständig tystnad, uppnått någon slags själarnas förening. Vi pratar i flera timmar varje dag och vart det är på väg har jag ingen aning om men det händer att det skrämmer mig lite.
Verkar även på mina texter som att jag hade det sjukt tufft med mitt jobb där ett tag. Det är lugnare nu, men det är ett mentalt slit. Jag håller tillbaka enormt för att inte bränna ut mig vilket gör att jag förmodligen inte är den mest användbara av medarbetare. Men det är det värt för i år har jag inte dragits med den ryggvärk och hjärtproblematik (? wut, svinläskgit ju) som jag skrivit om tidigare. Å andra sidan var jag som sagt i juni fullständigt nere för räkning i en nasty magsjukdom och fick äta tre olika sorters stark medicin så att... Det är väl först nu på höstterminen jag lärt mig att ta hand om mig. Typ.
Anyway! Känner att det är dags att kicka igång lite hypo-skrivande igen medan möjligheten finns. Hey ho.