Det är natt, en av de sista skälvande dagarna på året. Jag sitter vaken och besvarar frågan jag ställde mig själv under den tredje ofrivilligt vakna timmen i sängen: blir man sömnig av whisky? Det återstår i och för sig att se, men skrivsugen kan man bli.
Jag väntar på ett meddelande, ett pip i natten. Jag väntar på att dra på mig en duffel och springa ut med oknutna skor. Jag väntar på armar runt ryggen med sedan någonstans måste jag börja prata. Tell it like it is.
Den tjugoandra december somnade jag och sov djupt när min far knackade på dörren och väckte mig. Ett kallt rum, en tjock filt, totalt mörker. Som det alltid varit om vintern. Den tjugotredje hade jag svårare att somna, det kändes om att jag hade en klump slem i halsen som hotade kväva mig. Den tjugofjärde grät jag och skickade kramsymboler ut i natten. Den tjugofemte grät jag men gjorde det tyst. Den tjugosjätte grät jag och sökte tröst.
I natt har jag gråtit, fattat beslut, tagit tillbaka dem, fattat dem igen och skickat ett sånt där mail som man väl egentligen ska läsa igenom på dagen istället för att skicka på natten.
you're as constant as the northern star
and i said
constantly in the darkness
where's that at?
Hur som helst.
Jag hade väl tänkt summera året lite. Detta 2014, som jag trodde skulle vara min vän. Nytt jobb, ny lägenhet, nytt liv. Nya vänner, nya personliga rekord. Gamla sorger och svåra skador.
Men det får väl bli ett eget inlägg det.