Long time no see

Nä. Jag är ju bedrövlig på att skriva här när tidsgränsen inte finns. Jag bloggar istället. Men saknar hypodea. Läser ofta men är dålig på att ta mig tid att skriva.

Hur som helst. Nu är det över två år sen vi tog beslutet om att skilja oss. Ännu är vi ej skilda (eftersom vi är två segproppar) men det sker vilken dag som helst.

På jobbet är det hektiskt, jag har bytt tjänst igen, jag har stressat hela hösten, det är oroligheter och dålig stämning och konstiga beslut och lynniga chefer och många mår dåligt. Jag mår apdåligt. Jag har härliga stressymptom som dåligt närminne, skitkort stubin, lättirriterad på barnen, på mamma, på min kille. Jag sover dåligt och är jämt trött. En dag när jag skulle sminka mig orkade jag knappt lyfta armarna. Allt är tungt. Varje dag efter jobbet känns det som om jag ska svimma när jag kommer hem. Smälta ihop med soffan.
Men det gör jag ju inte. Jag lagar mat och tar hand om allt. När jag är barnfri tittar jag på Bron och Sopranos och lagar helst inte mat.
Men trötthet är väl det som kännetecknar den här hösten.

Min farmor dog. Det var tungt. Jag hann åka och träffa henne när hon ganska plötsligt insjuknade. Lilla fina farmor. Som jag pratade med i telefon bara veckan innan. Och som vi träffade i somras, barnen och jag, fast hon bodde 75 mil från oss.
Ett par dagar efter att jag hälsat på henne nu dog hon. Så i helgen var vi på begravning. Mina stora barn och jag. De stora fina barnen som är så kloka och fina. Så skönt med stora ungar - de bär väskor, de roar sig själva på tåg, de är trevliga och mysiga och uppför sig. Vi grät tillsammans och höll varandras händer. Och sen fick barnen prova på att ha en relation till sin morfar igen, efter 2,5 år utan att de träffats överhuvudtaget.

Och jag bor kvar i samma tvåa.

Och nu sitter jag på jobbet och känner att min tröja luktar stekos. Så går det när man lyxar till det med bananpannkakor till frukost en helt vanlig novembertorsdag klockan 06. Uhhh. Måste nog byta tröja på lunchen.