Ska jag säga något om sommaren och semestern? Som jag ramlade ut i, halvfärdig med alla jobbprojekt. Eller snarare som jag flydde ut i. Lämnade hänsynslöst saker bakom mig, att redas ut av min chef. De sista dagarna fick jag absolut ingenting gjort, allt kändes oöverstigligt, jag grät hela tiden och kände bara motstånd, paranoia och värkande stress över allting.
Första lediga dagen var midsommarafton och då grät jag över att människor jag inte kände ville prata med mig men fräste och betedde mig kallt och otrevligt när människor jag kände ville prata med mig, drack stora mängder alkohol utan att bli full och ville mest vara i fred samtidigt som det bara klöste i bröstet av sorgen i att inte vara en del av ett par.
Det är ganska dimmigt nu när jag ser tillbaka på det, hela vårterminen egentligen. Förra veckan åkte jag hem till mina föräldrar och kunde landa lite, sen vidare till min syster och på festival. Såg Lana del Rey dansa, flirta, hångla och ta selfies med publiken, röka några cigaretter och hela tiden sjunga drömskt med den där fantastiska rösten hon har. Vacker som en superamerikansk superdröm i blue jeans (kortkorta), white shirt och svallande hår, log hon och sa AMA-ZING om allting och det var fantastiskt fint att stå i sommarnatten och allsångssjunga Summertime Sadness.
Såg Offspring som var gamla, gamla, gamla och som pratade larvig, inövad dialog som värdar på nån slags gala men som kunde rocka Self Esteem och The kids aren't allright så att leran skvätte om fötterna på alla dansande, hoppande, sjungande människor.
Lyssnade på Björnstammen utsträckt i gräset med en kall cider i handen och en het sol i ansiktet. Dansade till Style of Eye fast det regnade och ryggen värkte, iakttog fascinerad det spektakel som är Kanye West och de människor som var hans publik, vrålsjöng med till Krunis alla låtar, åt mängder av churros med choklad och vispgrädde och höll på att svimma av upphetsning när Håkan dök upp på Maggios konsert (och när han försvann igen tog hon det till next level på ett nästan löjligt sett med Satan i gatan och Jag kommer och fifan vad jag dansade och sjöng).
Kom till festivalområdet precis när Melissa Horn sjöng sin Som jag hade dig förut. Min syster gick på toaletten och jag frös fast i asfalten och överväldigades av tårar som bara rann. Varför? Åh jag orkar inte analysera. Men nåt bär jag tydligen på, som behöver ut.
Jag gjorde massa annat också, som svepte tillbaka mig åtta år i tiden till känslor och annat bös, men som sagt alltså jag orkar inte. Det går inte att gå och bära på sina minnen och låta dem bli någon slags tyngd över axlar och min metod numera är att helt enkelt inte tänka djupare än vad som är smärtfritt.
Nu har jag hemmasemester. Lägger mig ganska tidigt. Plöjer Suits på Netflix. Lagar nyttig mat och hatar mina lår (alltså! hatar dem nåt gräsligt, fattar inte att de sitter på mig?! inga av mina gamla shorts passar längre och kan inte gå i kjol utan att få skavsår och ont DET KÄNNS INTE VÄRDIGT) och hatar att det tar så mycket av min tid att hata något på mig själv osv osv. Tränar och solar när jag kan. Går på stan, köper dyra kläder och dricker kaffe utan mjölk.
Semester. Jag har kvar detta: en vecka i Grekland, en vecka på Gotland, några dagar på min kompis gård, ett par veckor hemma. Sen är det slut och allt börjar det om igen. Jag hoppas att... jag mår bra då.