Hej.
Barnet växer. Jobbet rullar. Mannen är inte så lycklig över att vara föräldraledig, och jag är inte så lycklig över att inte vara det, men vi vänjer oss.
Mina vänner, eller ett antal som jag trodde var mina vänner, har svikit mig den här våren. Jag vill egentligen skriva om det, en lång jävla drapa, och få ett "nej men så gör man inte, det är inte ditt fel". Men jag vet inte, man har alltid sin sanning. Kanske är deras sanning, hur den nu låter, lika sann som min.
Jag ska titta i rätt riktning. Mot de som är mina vänner och beter sig som det. De må vara färre och mer fjärran än jag skulle önska, men ändå.
Kanske ska jag ändå skriva här igen. Kanske?