Ingen bärfis men..

...ett par spillkråkor. De dök upp där i början av februari. Jag har aldrig sett dem hos oss förut och hörde ljudet från dem först. Sen stod jag och tittade medan de flög iväg över skogen. Jag fick lov att googla för att vara säker och då läste jag även att den kopplas till fruktsamhet i folktron. Se där tänkte jag bittert.

27 mars kissade jag på en sticka och ett plus dök upp. Så i slutet av november dyker den där efterlängtade ongen upp. I lördags gick jag in i vecka 12 och vi berättade för överlyckliga far- och morföräldrar i söndags. Kollegorna studsade omkring av glädje på jobbet i måndags (även om chefen och VD:n nog suckade lite inuti) och jag tycker att det är så skönt att kunna ta på mig vilka kläder jag vill utan att behöva fundera på om magen syns eller inte. Om man inte råkar vara jag, som känner min kropp, så syns det knappt, men just den där nojigheten är skön att bli av med.

Och bra mår jag. Jag har kunnat fortsätta styrketräna på mornarna, även om den tunga styrkan har fått ta ett par steg tillbaka, och jag joggar lugnt, lugnt på mjuka skogsstigar. Inget illamående, tack och lov. Dock är matlusten puts väck, inget lockar liksom. Förutom fil. Och frukt. Och tydligen limpmackor, ni vet såna här vanliga med vete och sirap. Jajamän.

Min barnmorska fick lite skrämselhicka över mitt höga blodtryck i måndags eftersom det kunde tyda på början till havandeskapsförgiftning, men idag var trycket perfekt så det berodde bara på min ytterst låga stressgräns. Heh.