två månader

Så gick det visst två månader.
Två månader av liv. Jag har varit utomlands, jag har brottats med mörkret, jag har omfamnat ljuset.
Ungefär så.
Nu är det mars, idag ska jag rotfylla ett hål (eller ja, rensa ur själva rötterna), göttigt för en tandläkarrädd med extrem rädsla för just nervsmärta. Klockan 18.30. Jag tar sikte på att allt är klart 20.00 och att jag faktiskt har fött två barn. Det gjorde jähäääätteont ju.
Rotfyllning måste således vara en baggis.

Mitt ena barn har fyllt 12. Och det är en fin ålder. När vi var utomlands så låg vi ibland i samma säng, en stor dubbelsäng, och en natt somnade vi båda medan jag låg och klappade honom över håret. Jag funderade på hur länge jag får göra sådant. Hur länge det dröjer tills han blir en surmulen tonåring som tycker att jag är pinsam, äcklig och gammal. Inte än, åtminstone.
Och vi tittar på "vuxenfilmer" ihop. I går såg vi "Nyckeln till frihet". Stort! Nästa projekt är "Mitt Afrika". Och så såg vi "Warm Bodies". Egentligen är jag relativt hård med 15-årsgränser - men han läste boken Warm bodies innan filmen, så då gick det för sig.

Jag hade bokat en kbt-människa som dock hade glömt bort vår tid. Det är andra gången det händer, med en ny person, och jag tänker att det kanske är universums sätt att säga att jag ska klara mig utan kbt eller prattant. Och det må vara så. Just nu känns allt rätt bra. Panta Rei, liksom.

Små drömmar jag har är om en större lägenhet. Vi bor ju verkligen i stans finaste. Men det är en tvåa. Det är inte ens så att barnen tvingas delas med bara varann, utan dessutom med mig. För jag vääääägrar sova i vardagsrummet! Hemsk morsa men så är det. Ett tag till.
Så jag drömmer om en trea. Kanske med uteplats. Kanske ett litet hus. Eller radhus. Hur man har råd med det som ensamstående är en annan fråga. Att drömma är gratis.
Och om jag får drömma vidare drömmer jag om lite nivåskillnader. Ni vet, nån halvtrappa, eller ett par trappsteg bara. Sådär som i Cliff Barnes lägenhet i Dallas? Om jag inte minns helt galet.

Ja. Det var allt.