Om den sammanlagda mängd tankar som man tänker på en person omsattes till någon slags värme som omslöt den personen, skulle FF kunna springa omkring naken i femtio minusgrader. Om jag får uttrycka mig poetiskt på gränsen till patetik. Men typ så.
Det kommer jag att behöva göra något åt men just nu är jag ändå faktiskt i någon slags fas där jag inte gör några som helst (nåja, ett kanske) kontaktförsök och inte grubblar över vad som hände (för jag vet ungefär vad som hände) men ändå hela tiden påminns och inte kan låta bli att tänka. Intensivt. På det lilla mansbarnet som jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om, med fokus på ögon och läppar och öron och axlar och händer och armar och lår och den sura minen och fokuserade minen och den förvirrade minen som han visat upp större delen av vår tid tillsammans.
Förmodligen skulle han bli oerhört besvärad om han kände till de små listor och analyser och tankeverksamhet jag lägger ner (det har gått så långt att när jag sluter ögonen ser jag hans lilla fb-profilbild i chattfönsterstorlek dyka upp under mina ögonlock, WTF) och fly all världens väg (mer än han redan flytt då). Kan jag bara få skylla på hormoner? Och oproportionerlig sorg över att vara trettio och singel och inte veta var jag ska göra av all min kärlek (och mina hormoner...).
(ja, jag har alltså börjat läsa Maken och ÄLSKAR, om ni som gjort det samma tycker att ni känner igen det här med att kalla all slags lust till män för hormoner så är det alltså rakt av stulet därifrån)
Några saker jag gör för att bearbeta min jag-vet-inte-ångest: tränar fem-sex gånger i veckan. Lägger om kosten. Tvingar mig att själv att sova åtta timmar per natt. Äter ute varje dag. Blir omhändertagen av par i min närhet; idag kollega med man men oftast N och M. Det är fint men det får mig också att känna mig en liten tufsig, hemlös kattunge. Jag erbjuds soffor att sova på och jag älskar dem för att erbjuder sig så att det i alla fall är mitt val att välja att åka hem till tystnaden. Sms:ar ibland med X. Blir besviken på FF x1000.
(men idag pratade vi! riktig IRL-kontakt! but it's not enough, i need more, nothing seems to satisify, för att citera en gammal favorit. men det var väl fint. jag försökte att inte kolla på ovanstående ögon, öron, läppar men håret som svettigt tofsat till sig och allt det härliga därunder kläderna var svårt att tänka bort suck suck suck)
Vad pratade vi om? Jag blev visst distraherad av tankarna som genererar tusen solar. När ska jag få göra en Love Actually och ta mina planscher och få en puss och besluta att Enough now. Enough.
Ja jag vet. Det är bara att göra. Ni behöver inte säga något.
Imorgon måste jag jobba. Och på tisdag ska jag JOBBA. Faktiskt arbetsförlagd tid. Fy fasen. Ackumulerad söndagsångest gånger sexton lediga dagar.