Ingen rätsida nu heller

Igår kväll grät jag i sängen så att hela jag blev igentäppt. Men tyst. För att slippa förklara. Och när jag kom på det så grät jag ännu mer.

Jag tänkte först att det inte fanns något att förklara, men jag grät för att jag kände mig ensam. Jag grät för att det inte känns självklart för mig att prata om allt. Jag grät för att jag kände mig så vidöppet, in i helvete ledsen.

Såhär var det förra januari också. Jag var ledsen, låg, grät, tvivlade på att vi verkligen skulle vara tillsammans. Februari också. Sedan blev det bättre. Men ändå så ringer det där rådet jag fick i våras i mina öron. Du måste laga dig själv innan du blir gravid, annars är risken för förlossningsdepression stor. Jag har ju fan inte gjort annat än försökt laga mig själv de senaste åren. Trott att det gått bra, mestadels. Men jag har fortfarande svårt att prata om hur jag känner, svårt att säga ifrån på ett sakligt sätt, svårt att prioritera sex framför sömn eller kanske en bra tv-serie. Jag hör ju hur det låter*.

Helt jävla avstängd samtidigt som jag är ledsen och arg och what not.

(*Som sagt, jag hör ju hur det låter, men nä, jag har aldrig blivit utsatt för övergrepp. Men det är uppenbarligen någon koppling som är glapp.)