Ångesten som river. Det är trötthet och stress och PMS och gu' vet va'. Den här känslan när jag kliver in genom dörren och möts av någon annans oro och ångest. Den där fula, smutsiga känslan som kommer; vem ska ta hand om mig?
Så jag häller ner riset i det kokande vattnet, går upp till klädkammaren, sätter mig ner på golvet, i mörkret, storgråter. Sen torkar jag tårarna och går ner till riset som är färdigt. Snabbris, snabbgråt.
Hur fan ska jag kunna bli mamma med den här martyrgenen i mig?