Idag äter jag frukost i en strålande novembersol, inlindad i en filt på balkongen. Några tända ljus, en apelsin, många skivor vitaste vita bröd med ost och skinka. Kaffe. Ett ägg. Livsandar återvänder och så vidare. Igår var det fest med klubben. Jag svassade runt i en liten klänning och kände ingen och alla. Mer ingen än alla större delen av tiden, men när klockan väl passerat ett-ish och det bara var ihärdiga, berusade dansare kvar kände jag det ändå som jag kunde prata med vem som helst. Sen blev det efterfest med whiskey, gruppdans och djupheter. Jag kom hem vid halv sju, somnade halv åtta (då var solen sort of på väg upp) och sov två timmar.
Tack då, november, för din bleka men varma sol, tack kaffe för din existens, tack fötter för att ni orkade köpa bröd och tack 90-talslistan för balladerna som jag spelar.
Sen finns det lite andra saker som jag fasen inte vill tacka någon för men som är som de är. Detta är antingen början på något oerhört komplicerat, eller så är det inget.