Ansvarsfördelning.

Sambons syster har föreslagit att vi gör en fotobok med lillungen som julklapp åt svärföräldrarna. Det är ju en typisk present som man kan himla en smula med ögonen åt innan man får barn, men som nu framstår som en utmärkt idé: vårt största gemensamma intresse.
Problemet är att med vi menar hon sig själv, min sambo - och så jag.

Jag känner ett stort "men vafan".

Hans familj, hans julklappsansvar. Sa jag. Och så fortsatte hon prata om hur vi kunde skicka över bilder till henne och så vidare. Så då sa jag det en gång till, högre, och då sa hon "jamen jag kan göra den".

Alltså. Jag är redan familjens projektledare, och det var jag för den delen innan bebisen också, men det har ju inte blivit bättre. Jag bokar våra tågresor och hotellnätter, jag bestämde införskaffandet av bilstol spjälsäng skötbord, jag planerar och bjuder in till tacomiddag söndagsfrukost filmkväll. Jag är bättre på framförhållning än sambon. Visst kan man kalla det personlighet men jag ser det tyvärr som könsroll också.
Och här drar jag banne mig gränsen: hans familjs presenter. Jag vill inte höra mig själv säga "vad ska vi köpa till din mamma?". Och jag vill tillbringa mina små stunder framför datorn med vad jag vill (till exempel hypodea....) och inte en jävla fotobok till HANS föräldrar.

Säg att ni förstår mig?


(Och sen att ingen av sambons föräldrar har lyckats masa sina små rövar HIT för att träffa det här första barnbarnet som de är O Så Förtjusta i, på de här snart 8 månaderna, det hör inte hit. Eller, det ökar förstås inte min lust att lägga mig i deras julklappar, men även om jag hade haft svärföräldrarna Gabriel, Mikael och Rafael så hade det kvarstått: hans släkt, hans presentansvar.)